Annons:

Tuesday 15/04 15:26

Andreas Filmtips: A Nightmare on Elm Street

Hallå mina vackra människor och välkomna tillbaka till Filmtipset.

Skräckgenren har gått igenom många faser under filmhistorien. Från silentfilmen under 1890-talet, till goth perioden mellan 1930 till 40-talet, invasioner av utomjordingar under 50-talet, demoner och slashers i 70 och 80-talet, och så mycket mer. Personer från min generation och bakåt har alltid haft nostalgi för 80-talet och även slutet av 70-talet. Mest på grund av att vi kan fortfarande återberätta våra personliga historier om när vi såg Friday the 13th för första gången, eller någon annan känd skräckfilm från den perioden.

Det har gjorts massvis av bra skräckfilmer, ända vägen tillbaka till 1890-talet, men vi fortsätter att komma ihåg 80-talet allra starkast. Varför? Låt mig ställa dig en fråga. Vad kommer du ihåg från 80-talet? Jason Voorhees, Chucky, Freddy Krueger, Michael Myers. Varför kommer vi ihåg 80-talet? Därför att 80-talet skapade jättemånga filmikoner. Alla antagonisterna som jag precis nämnde hade sin egen stil. De var unika, klädde sig på ett speciellt sätt, dödad sina offer på unika sätt och utnyttjade speciella vapen och krafter. Det är enklare att komma ihåg en film som har en utstickande protagonist eller antagonist. Friday the 13th, Childs Play, A Nightmare on Elm Street och Halloween representerar en stor del av skräckgenren från 80-talet och slutet av 70-talet.

Jag föddes 1989 så jag levde inte när de här filmerna kom ut men jag såg dem för första gången när jag var väldigt ung. På den tiden hade jag en nära vän som hette Martin och han var fyra eller fem år äldre än mig och han ägde en enorm skräckfilmsamling.

Enbart VHS band, kommer ni också ihåg VHS band?

Jag såg de flesta klassikerna med honom. Jag tyckte om att bli skrämd, och jag uppskattar den känslan även idag. Det är bara synd att skräckfilmer inte skrämmer mig lika mycket som de gjorde för i tiden. Men tillbaka till huvudämnet. 80-talet skapade många skräckikoner, vi såg filmerna när vi var unga och därför får vi en känsla av nostalgi när pratar om dem. Det hjälper ju också att filmerna fortfarande är bra än idag. Jag tänker inte starta ett argument om vilken som var bäst eller sämst därför att det är svårt att avgöra eftersom alla filmerna var så olika från varandra. Utan istället vill jag prata om en av mina personliga favoriter, A Nightmare on Elm Street från November 1984.

Ni kan se trailern här.

En morgon på skolan berättar en av Nancy Thompsons kompisar att hon har haft mardrömmar där hon har blivit jagad och attackerad av en man med bränt ansikte och att han hade en handske med vassa blad på varje finger. Vad som gör saken läskigare är att när hon vaknade efter senaste mardrömmen så hade hon knivmärken på sin pyjamas efter att hon vaknade av att mannen fångade henne i drömmen. Det visar sig att Nancy och alla de andra tonåringarna i kompisgänget har haft samma mardröm om samma man och att drömmarna har känts väldigt värkliga. Det slutar med att Nancy och hennes kompisar får slåss för sina liv när deras drömmar börjar döda dem en efter en.

A Nightmare on Elm Street är nog en av de mest intelligenta slasher filmerna jag har sett. Jag är personligen inget stort fan av traditionella slashers, just på grund av att skräcken i sådana filmer kommer oftast ifrån att se människor bli dödade på onödigt groteska sätt, istället för riktig skräck som försöker borra in sig i huvudet på publiken och skrämma dem psykologiskt. A Nightmare on Elm Street gör båda versionerna. Folk dör på kreativa sätt och det sprutas en hel del blod, men samtidigt så är filmen noga med att inte ge ut allt på en gång.

Skurken som attackerar tonåringarna är ett stort mysterium under hela filmen. Filmen ger oss små bitar av information här och där som Nancy följer när hon försöker klura ut vem mördaren är. Vi får inte se hur mördaren ser ut förren i slutet av filmen, fram tills dess ser vi bara siluetten av skurken eller så går kameran riktigt nära och bara visar en hand eller halva kroppen. Detta är ett utmärkt sätt att låta publikens egna tankar spela ett par spratt.

Plus, och detta är den viktigaste biten. Filmen utnyttjar drömkonceptet på ett effektivt sätt. Ibland kan det faktiskt vara näst intill omöjligt att avgöra om karaktärerna är inne i en dröm eller om de fortfarande är vakna. Filmen gör detta för att illustrera hur maktlösa karaktärerna är och för att se till att publiken hela tiden undrar över om detta är en dröm eller inte, vilket i sin tur gör att publiken känner sig obekväm. Drömsekvenserna och specialeffekterna kan bli riktigt obehagliga och drömmarna är rikligt designade med massor av detaljer.

Om ni inte har sett A Nightmare on Elm Street förut så rekommenderar jag starkt att ni gör det nu. Både för att blir rädda men också för att kunna uppskatta kreativiteten och detaljerna i filmen.

Ha en trevlig kväll
-Andreas Bengtsson

P.S. Varför inte lämna en kommentar efter att ni har sett filmen? Berätta för mig vad ni tyckte, vad ni gillade och vad ni inte gillade. Eller åtminstone ge mig något annat att läsa. Allt jag har är en massa meddelande från chefen med arbetsuppgifter. Snälla, jag har tråkigt!

Annons:

Friday 4/04 08:42

Andreas Filmtips: Chronicle

Hallå mina vackra människor och välkomna tillbaka till Filmtipset.

Dagens film är Chronicle från Februari 2012.

Jag kommer aldrig att förstå varför, men när jag var yngre så hade jag stora problem med mobbning. Från början av lågstadiet fram till efter början av gymnasiet så hade jag alltid en eller flera personer efter mig. Av någon anledning så tyckte de att det var smartare att spendera all den tiden på att göra min vardag till ett helvete istället för att lägga den tiden på mer meningsfulla saker. De hade nog kunnat skriva varsin bästsäljande bok om de hade motiverat sig lite. Men lågstadiet var helt klart värst. Jag kommer ihåg att det var så illa under en tid att jag vågade inte gå någonstans så vidare jag hade en lärare med mig. Jag brukade alltid gå hand i hand med en lärare ute på skolgården under rasterna, bara för att jag var så rädd att någon av mobbarna skulle ge sig på mig och slå mig eller göra något ännu värre mot mig.

Låt oss fantisera lite nu. Det är en vanlig sommar dag, det är under skoltid och för första gången på länge får jag vara för mig själv och göra vad jag vill göra utan att någon stör mig. Någonting faller från skyn och jag ser det landa bakom skolan. Jag springer dit, och i en liten krater hittar jag ett objekt som jag inte kan beskriva i ord. När jag rör vid den så kommer ett stort ljus ut från den som tillfälligt bländar mig och när jag får tillbaka synen så är objektet borta. Men jag lägger snabbt märke till att jag har förändrats på något sätt. Låt oss säga att helt plötsligt får jag superkrafter, och vi behöver inte göra detta komplicerat. Låt oss säga att jag blir lika stark som Stålmannen. Jag är nu kapabel till att lyfta 1000 ton, och jag är fullt medveten om detta. Jag går tillbaka till skolgården, och när jag kommer fram så kan jag se mobbarna komma rakt emot mig med självbelåtna leenden på läpparna.

Hur tror ni att den här berättelsen slutar?

Ni kan se trailern här.

Filmen centrerar sig på tre studenter. Andrew Detmer, som ofta blir mobbad av sina skolkamrater, hans kusin Matt Garetty och den populära studenten Richard Detmer. Matt försöker hjälpa Andrew med sin depression och försöker få med honom på en fest så han kan börja träffa nytt folk. Tyvärr hjälper det honom inte, men Andrew får träffa Richard och han lyckas övertyga Andrew att filma ett stort hål som de hittade i skogen. De tar sig ner i hålet och de hittar vad som ser ut som en kristal som börjar lysa rött. Ett antal dagar senare visar det sig att alla tre killarna har fått telekinetiska krafter och det skapar en nära vänskap mellan de tre studenterna. Åtminstone för ett litet tag.

Jag var faktiskt lite osäker från början om jag skulle ta upp Chronicle på filmtipset eller inte. Chronicle är inte den bästa filmen jag har sett och många av frågorna som filmen tar upp och många av dem teman och undertexterna som filmen använder sig av har används mycket bättre i andra filmer. Men efter att ha tänkt på saken så anser jag att Chronicle är värd att se.

Chronicle är en mörk science-fiction drama-thriller som gjordes i found footage genren. Om ni har läst mitt filmtips på Paranormal Activity så vet ni vad en found footage film är. Found footage biten av Chronicle är vad som gör filmen unik. Chronicle har inte en traditionell handling, det är en film som har tre karaktärer som får superkrafter och sen visar filmen oss hur var och en av karaktärerna utnyttjar deras krafter. Eftersom filmen vill enbart fokusera på karaktärerna och hur de reagerar till varandra och omvärlden så är det viktigt att vi kommer nära karaktärerna. Med hjälp av found footage genren så kommer vi nära karaktärerna, nästan så att det känns som att vi är där och kan fysiskt prata med dem. Det är också viktigt att filmen är noga med att strukturera scenerna efter found footage genren, och jag kan säga att filmen är riktigt duktig på det. Det gör faktiskt att många av scenerna i filmen blir mycket kraftfulla och dramatiska, speciellt scenerna där vi får se hur Andrews vrede sakta men säkert tar över honom.

Det finns några saker i filmen som jag inte uppskattar, ett är till exempel hur vissa scener är filmade. Men jag rekommenderar fortfarande att ni ser Chronicle.

Som en liten respons till vad jag skrev i början av det här filmtipset, jag hoppas att jag inte gjorde någon av er oroliga. Jag vill att alla ska veta att allt det som jag var med om när jag var mindre har ingen effekt på mig idag. Jag är frisk och kry, jag har en stödjande familj, de bästa kompisarna man kan önska sig och jag får arbeta med vad jag är intresserad av. Mitt liv är solljus och sockervad.

Och nej, jag har inte superkrafter, tyvärr. Men jag önskar att jag hade.

Ha en trevlig kväll
-Andreas Bengtsson

P.S. Varför inte lämna en kommentar efter att ni har sett filmen? Berätta för mig vad ni tyckte, vad ni gillade och vad ni inte gillade. Eller åtminstone ge mig något annat att läsa. Allt jag har är en massa meddelande från chefen med arbetsuppgifter. Snälla, jag har tråkigt!

Annons:

Thursday 27/03 19:40

Andreas Filmtips: Amadeus

Hallå mina vackra människor och välkomna tillbaka till Filmtipset.

Johannes Chrysostomus Wolfgangus Theophilus Mozart, eller Wolfgang Amadeus Mozart som vi kallar honom idag, var en kompositör som levde mellan 1756 till 1791.
Mozart behärskade en djup förståelse och talang för musik. Redan som ett litet barn lärde han sig både att spela piano och violin och han komponerade sin egen musik redan vid fem års ålder och hade uppträde inför europeisk kunglighet. Totalt skrev han över 600 sånger, och många av dem är än idag betraktade som höjdpunkterna av symfoni, opera och körmusik. En musikalisk legend.

Det går inte en dag utan att jag lyssnar på musik. Jag brukar säga att om jag någonsin lägger ner mitt skrivande så hade jag velat testa på att göra musik. Det finns ingen musikgenre som jag undviker eller som jag hatar, det finns bara genrer som jag gillar mindre än andra. Musik är en fantastisk inspirationskälla och Mozart har länge varit en inspiration för mig, både som person och hans musik. Jag tycker om opera och symfoni, men körmusik är vad som drog mig till Mozart, och jag är ett stort fan av körmusik. Jag har aldrig tyckt om att gå till kyrkan och jag går inte i kyrkan, men jag kan inte förneka hur mycket jag uppskattar körmusiken som de spelar. Den känslan och den kraften som kommer ut ur den typen av musik är hårresande. Vem kan glömma slutscenen i Så Som i Himmelen?

Mozart var en imponerande person och hans musik är lika imponerande, och dagens film handlar specifikt om honom. Men en sak som jag tycker är konstigt är att det finns inte så värst många filmer baserade på Mozart. Det finns en massa filmer om Beethoven, men bortsett från denna så kan jag inte komma på någon annan Mozart film. Vilken tur då att detta är en så fantastisk film.
Dagens film är Amadeus från September 1984.

Ni kan se trailern här.

Berättelsen utspelar sig i slutet på 1700-talet och Antonio Sallieri njuter av sin framgång som kompositör och lärare inom musik. Men det pratas om att en berömd och extremt begåvad kompositör ska besöka staden och Antonio är intresserad att se vad för typ av person det kan vara. Det görs en fest på dagen då kompositören ska komma och det visar sig att kompositören är en ung man vid namn Wolfgang Amadeus Mozart. Men Mozarts rykte gav alla en helt annan bild av honom. Den riktiga Mozart är barnslig, högljudd och otrevlig, inte alls vad de förväntade sig. Men när Mozart visar upp sin musik så kan alla se hans geni och alla applåderar för honom. Alla förutom Antonio Sallieri som istället känner svartsjuka, nu när Mozart överskuggar hans arbete.

Detta är bara min åsikt, men jag tycker att det finns ingenting som heter perfekt. Men Amadeus är läskigt nära att vara perfekt. Amadeus är en av dem filmerna som lyckas göra allt, perfekt regi, perfekt manus, prefekt skådespel, perfekt allting. Antonio Sallieris strid med sig själv, sin svartsjuka mot Mozart och sin tro är underbart att se. Även efter att filmen går över på att fokusera på både Antonio och Mozart så lyckas den balansera tiden med båda två karaktärerna och ger dem båda lika mycket djup. Mozart har sina egna strider med sina egna inre demoner i filmen och det utspelas på ett lika fantastiskt sätt som med Antonio.

Det är viktigt att påpeka att detta är historisk fiktion. Filmen återberättar mycket av vad som hände i Mozarts liv men den ändrar också en del. Det har till exempel blivit dokumenterat att Mozart jobbade väldigt hårt på sitt arbete, så ta inte Amadeus som en historielektion om Mozart.

Amadeus är rolig och dramatisk, det är en film som bara blir bättre, och genom hela filmen får man höra Mozarts storslagna musik.

En av mina favoritfilmer.

Ha en trevlig kväll
-Andreas Bengtsson

P.S. Varför inte lämna en kommentar efter att ni har sett filmen? Berätta för mig vad ni tyckte, vad ni gillade och vad ni inte gillade. Eller åtminstone ge mig något annat att läsa. Allt jag har är en massa meddelande från chefen med arbetsuppgifter. Snälla, jag har tråkigt!

Annons:

Friday 21/03 09:49

Andreas Filmtips: Fantastic Mr. Fox

Hallå mina vackra människor och välkomna tillbaka till Filmtipset.

Stop-motion veckan fortsätter, och den andra filmen för denna veckan är Fantastic Mr. Fox från November 2009.

Den här filmen kommer till oss från Wes Andersson, amerikansk regissör och manusförfattare. Wes Andersson är en intressant figur i filmbranschen och han har under kort tid skaffat sig en väldigt framgångsrik karriär. När jag säger framgångsrik så menar jag att hans lista av filmpriser bara växer och växer. Wes Andersson har sin egen stil när han gör sina filmer, både i sättet han placerar och rör på kameran, hans skrivstil och sättet han utnyttjar musik och ljud. Det är en stil som gör honom unik, men det är också en sådan tydlig stil som man känner igen. Jag tror att du behöver inte vara filmkunnig för att kunna känna igen en av hans filmer. Har man sett en så känner man igen dem andra.

Fantastic Mr. Fox är en av Wes Anderssons mest berömda filmer och totalt har filmen blivit nominerad för 10 priser och har vunnit 8. Bland dem så vann filmen två Academy Awards i 2010 för bästa animerade film och originell musik. Filmen har fått stort beröm av filmkritiker och folk betraktar den som en film som bara blir bättre varje gång du ser den. Blir ni förvånade då om jag skulle säga att filmen drog in väldigt lite pengar? Filmen drog faktiskt bara in tillräckligt för att betala av vad det kostade att göra. Anledningen bakom detta är ett problem som förekommer ofta inom filmbranschen, och det har att göra med dålig placering. Fantastic Mr. Fox kom ut den 25:e november, vilket inte är ett dåligt datum för en biofilm. Men. Filmen kom ut tillsammans med, och spänn fast säkerhetsbältena för detta, Twilight: New Moon och Alvin and the Chipmunks: The Squeakquel.
Den där illamående känslan går över om en stund.

Visste ni föresten om att regissören för Coraline, Henry Selick, skulle från början ha arbetat på Fantastic Mr. Fox? Jag är inte hundra procent säker på vilken roll Selick hade men Fantastic Mr. Fox var från början ett kollaborativt projekt mellan Henry Selick och Wes Andersson. Henry Selick lämnade projektet och började arbeta på Coraline när studion de arbetade i blev hoplagd i 2007 och projektet flyttades över till 20th Century Fox. Lite synd att de inte fick slutföra projektet ihop, men å anda sidan så fick vi två storslagna stop-motion filmer som båda vann Academy Awards istället för en. Vem vet, Coraline hade kanske inte hänt annars.

Ni kan se trailern här.

Mr. Fox var en gång i tiden en framgångsrik kycklingtjuv men han gav sitt löfte till sin fru för många år sen att hitta ett nytt yrke för att inte sätta sin familj i fara. Han har hållit sitt löfte men hans djurinstinkter övertygar honom till att göra ett sista brott, och hans mål är tre stora farmar som tillhör Walter Boggis, Nathaniel Bunce, och Franklin Bean, de tre farligaste och elakaste männen i trakterna. Vad kan gå fel?

Fantastic Mr. Fox är en knäpp, rolig och stilig film. Kärnan som gör att filmen fungerar är karaktärerna, med fantastiskt röstskådespel från kända skådespelare som George Clooney, Meryl Streep, Jason Schwartzman och Bill Murray. Alla karaktärerna känns unika och charmiga och det är roligt att se hur alla dras in Mr. Foxs problem och hur de samarbetar på att lösa konflikten. Det finns några mindre handlingslinjer som går igenom filmen men filmen lägger tyvärr inte en massa vikt på dem. Det är lite synd, därför det får de mindre handlingslinjerna att kännas lite onödiga. Det som finns där är inte dåligt men det hade kunnat göras bättre. Men din uppmärksamhet kommer att ligga hos Mr. Fox under hela filmen. Han är i centret under hela filmen och man blir hypnotiserad av hans karisma. Man vill bara se vad han ska göra härnäst eller hur han planerar att lösa sitt problem eller försöka använda sin silvertunga att prata sig ur en situation.

Alla kännetecknen som gör en Wes Andersson film är här, bra skrivet, intressant visuell design och kreativ användning av ljud och musik.

Försök hitta extramaterialet till denna filmen också. Det är både smart men också komiskt hur de spelade in rösterna.

Ha en trevlig kväll
-Andreas Bengtsson

P.S. Varför inte lämna en kommentar efter att ni har sett filmen? Berätta för mig vad ni tyckte, vad ni gillade och vad ni inte gillade. Eller åtminstone ge mig något annat att läsa. Allt jag har är en massa meddelande från chefen med arbetsuppgifter. Snälla, jag har tråkigt!

Annons:

Tuesday 18/03 19:26

Andreas Filmtips: Coraline

Hallå mina vackra människor och välkomna tillbaka till Filmtipset.

Vad tycker ni om stop-motion? Om ni inte vet vad det är så kan jag ge er en kort förklaring. Stop motion är en typ av animation där du tar en serie av stillbilder av föremål och mellan varje stillbild görs små positionsändringar. När man senare spelar upp alla dessa stillbilderna efter varandra så ger det illusionen av att orörliga föremål rör på sig.

Själv älskar jag stop-motion. Det är en animationsstil man inte ser allt för ofta i film men som förekommer allt oftare i TV och barnprogram. Även reklam använder det då och då. Ni har säkert alla sett Swedbankens reklamkampanj med de pratande djuren [länk]. Jag är faktiskt glad att den kampanjen lyckades så bra som den gjorde därför inte nog med att deras reklamfilmer är bra gjorda, de är extremt underhållande och charmiga. Jag kan bara hoppas att detta kan motivera andra företag till att göra mer intressant reklam i framtiden. Om reklam hade varit såhär underhållande så hade jag kanske kunnat börja titta på TV igen. Och nej jag överdriver inte när jag säger att jag slutade titta på TV på grund av reklam. Det finns inget mer irriterande än att sitta och titta på en film och precis när vi får veta vem mördaren är så plötsligt, ”snabbt internet får vinter att ta slut snabbare”. Har ni försökt att titta på en film på tv4 på en lördag? En 90 min film blir istället 160 min, och när de trycker in nyheterna mot slutet så vill man bara gå och lägga sig. Tack gode gud för Netflix.

Som sagt, stop-motion förekommer inte allt för ofta i film men de stop-motion filmerna som kommer ut brukar faktiskt vara riktigt bra. Därför tänker jag dedikera den här veckan till enbart stop-motion, två filmer som jag helt klart tycker att ni ska se.
Den första filmen för denna veckan är Coraline från Februari 2009.

Ni kan se trailern här.

Coraline är en 11 årig flicka som har flyttat till ett nytt hem med sina föräldrar. Hennes liv är tråkigt och dystert. Hennes kompisar bor långt borta, hennes föräldrar har inte tid att vara med henne och hon uppskattar inte sin nya omgivning. Hon önskar att saker och ting kunde ha varit bättre och hennes önskning blir besvarad. En natt dras hon in i en annan värld där allting ser ut att vara raka motsatsen till hennes egen värld. I den nya världen finns föräldrar som leker med henne, god mat och roliga aktiviteter. Det är nästa för perfekt för att vara sant, och det kanske det är också.

Coraline är en blandning av fantasi och skräck. Den är rankad som en familjefilm men jag rekommenderar att föräldrarna sitter med om barnen är väldigt unga, därför att den här filmen blir riktigt läskig mot slutet. Så pass att till och med vuxna kan dras in i det. Filmen är inte rädd för att dyka in i väldigt djupa och mogna teman, och det är vad som gör filmen så bra. Filmen har ett fantastiskt meddelande och den lyckas framföra det på alla sett och vis, ”var försiktig med vad du önskar”. Karaktären Coraline är en så otroligt cool tjej och du kan inte låta bli att tycka om henne och bry dig om henne i hennes farliga resa.

Som en sidonotering på detta så hjärtligt rekommenderar jag att efter ni har sett filmen så försök att hitta extramaterialet till filmen. DVD:en jag äger har en massa material där man får se hur produktionen gick till och man får även lite mer inblick i regissörens vision. Det är riktigt intressanta grejer och jag rekommenderar att ni ser det bara för att få lite bättre uppfattning om hur komplicerat stop-motion kan vara.

Säg inte att jag har sagt detta, men jag tror ni kan hitta allt extramaterial på youtube.

Ha en trevlig kväll
-Andreas Bengtsson

P.S. Varför inte lämna en kommentar efter att ni har sett filmen? Berätta för mig vad ni tyckte, vad ni gillade och vad ni inte gillade. Eller åtminstone ge mig något annat att läsa. Allt jag har är en massa meddelande från chefen med arbetsuppgifter. Snälla, jag har tråkigt!

Annons:

Tuesday 11/03 20:13

Andreas Filmtips: PALME

Hallå mina vackra människor och välkomna tillbaka till Filmtipset.

För 28 år sen, den 28 februari 1986, blev statsminister Olof Palme mördad på en av Stockholms gator.  Olof Palme hade en vision om att förbättra världen och hans ambitioner besvarades med en pistolkula. Det är läskigt att titta tillbaka i tiden och se att detta har hänt mer än en gång i vår moderna tidsålder. En god själ skaffar sig tillräckligt med makt för att leda världen åt det rätta hållet men blir istället nedskjuten innan förbättringarna har riktigt tagit rot. Men rötterna dras aldrig ut helt och hållet även om dessa människor blir mördade. Deras ideal lever vidare och de lämnar alltid efter sig märken på världen.

Jag tänker vara ärlig och erkänna att jag visste näst intill ingenting om Palme fram tills jag såg den här filmen. Av någon anledning så var Palme ett svagt ämne när jag gick i skolan och jag kan inte komma ihåg om vi ens hade några lektioner centrerade på honom. Från mitt perspektiv så känns det som att folk idag har mer kunskap om Palme efter att han blev mördad istället för vem han var innan han blev mördad. Men nu har ni ett perfekt tillfälle att lära er vem Olof Palme egentligen var, allt med hjälp av dagens film: PALME från September 2012.

Ni kan se trailern här.

PALME är en dokumentär film om Olof Palmes liv, från när han var liten fram tills dagen då han blev mördad. En extremt detaljerad och välgjord film med massor av gamla klipp från Palmes tid både på honom själv och på världen som den var under den tiden. Vad jag älskar med PALME är att filmen presenterar enbart historia. Filmen försöker inte säga att Palme var god eller ond, att han var smart eller dum, eller att han hade rätt eller fel. Filmen presenterar enbart hans berättelse och låter publiken komma fram till sin egen uppfattning om vem Palme var som person och politiker. Filmen lägger även en del tid på att presentera problemen i världen som hände under tiden då Palme levde och vad för effekt det hade på hans liv. Filmen är gripande, intressant och ibland till och med dramatisk.

Jag hade faktiskt velat träffa Palme om han fortfarande var vid liv. Olof Palme var en oerhört intressant person och han hade klart och tydligt en unik aura och sitt eget tankesätt. Om ni tittade på trailern så tror jag att ni la märke till detta.

Ha en trevlig kväll
-Andreas Bengtsson

P.S. Varför inte lämna en kommentar efter att ni har sett filmen? Berätta för mig vad ni tyckte, vad ni gillade och vad ni inte gillade. Eller åtminstone ge mig något annat att läsa. Allt jag har är en massa meddelande från chefen med arbetsuppgifter. Snälla, jag har tråkigt!

Annons:

Thursday 20/02 19:00

Andreas Filmtips: Warlock

Hallå mina vackra människor och välkomna tillbaka till Filmtipset.

Andra filmen för denna veckan är Warlock från Januari 1989. Jag hittade faktiskt den här filmen av ren slump för några veckor sedan och jag har aldrig hört talas om den här filmen förut. Vad som gjorde mig intresserad att se den var att jag fick reda på att tydligen så ska detta vara en kultur film. Jag säger tydligen därför att bortsett från wikipedia och de andra vanliga filmsidorna som ger dig en enkel översikt av filmen så har jag lyckats hitta förvånansvärt lite information om filmen.
Jag planerar att ha en diskussion om kultur filmen här på Filmtipset men jag bestämde mig för att vänta med det till ett senare tillfälle. Om jag ska prata om ämnet så är det ju bra om jag kan ge exempel från filmen jag pratar om. Men jag vill fortfarande att ni ska lära er något nytt idag så istället för att för att göra detta till ett kort filmtips så vill jag lära er något annat som också är relaterat till film (på sätt och viss).

Så idag ska vi prata om ”varför du hatar att höra din egen röst”.

Vi har nog alla varit med om detta. Du köper en videokamera, du spelar in en födelsedag med familjen, du tittar på inspelningen och det första du tänker på när du hör dig själv prata på skärmen är att du tycker att din röst låter hemsk och du avskyr att höra det. Detta är faktiskt vanligare än vad du tror och det finns en mycket logiskt förklaring varför vi tycker så. När vi pratar så lämnar ljudvågor våra munnar och de börjar studsa i luften, våra öron tar emot ljudvågorna och våra hjärnor registrerar ljud. Den du pratar med kan bara höra din röst via ljudvågorna i luften men du hör din egen röst på mer än ett sätt. Du hör dig själv delvis via ljudvågorna men när du pratar så vibrerar dina stämband. Vibrationerna går vidare i ditt skelett och dina muskler och de tar sig upp till dina öron inifrån. Rösten som du hör från vibrationerna är mycket varmare och har en högre bas. Så när du hör dig själv prata under dagen så hör du en kombination av ljudvågorna i luften och vibrationerna i ditt huvud och resultatet är en mycket mer varmare och mild röst. Testa att stoppa fingrarna i öronen och prata.

Ni kan se trailern för Warlock här.

En ond häxmästare har blivit fängslad i året 1691. Präster besöker honom och råder honom att be Gud om ursäkt för de onda gärningarna han har begått. Häxmästaren nekar och blir dömd till döden, men han använder sina krafter till att ta sig loss från dina bojor. Häxmästarens mästare kastar en trollformel som transporterar Häxmästaren till 1980-talet. I det nya landat får han i uppgift att hitta tre försvunna delar av en farlig och kraftful bok. Det är nu upp till den modiga häxjägaren Giles Redferne, som lyckades följa efter Häxmästaren till framtiden och Kassandra från framtiden att stoppa Häxmästaren från att förstöra världen.

Warlock är inte en av de bästa filmerna som jag har sett men den är fortfarande värd att se. Jag nämnde tidigare att Warlock är en kult film och det är lätt att se varför den blev det. Warlock är den typ av film som inte nödvändigtvis är bra helt igenom men är istället tillräckligt bra för att underhålla publiken och den lyckas skapa sin egen identitet. Först och främst så är filmen inte tråkig. Julian Sands spelar Häxmästaren och han lyckas mana fram en ruskigt elak och sliskig antagonist. Man blir obekväm när han är på skärmen, riktigt bra skådespel. Jägaren och tjejen från 80-talet är också riktigt bra och det är roligt att se hur de samarbetar för att besegra Häxmästaren. Både metoderna de använder sig av hur de pratar med varandra. Jag vill också applådera Warlock för att använda tidsresandet på ett effektivt sätt. Jag blev så glad att se att filmen skipade hela den biten med hur karaktärerna från dåtiden försöker förstå sig på nutiden. Jag vill också nämna att Warlock är ingen skräckfilm, även om filmen säger att den är det, den har ett par blodiga scener men det är inte tillräckligt. Om jag ska kritisera filmen för något negativt så hade det varit dåliga specialeffekter och några scener togs bort när filmen släpptes, det kan skapa lite förvirring på ett eller två tillfällen i filmen. Men som sagt, Warlock är intressant, kreativ, händelserik, mörk och viktigast av allt inte det minsta tråkig.

Ha en trevlig kväll
-Andreas Bengtsson

P.S. Varför inte lämna en kommentar efter att ni har sett filmen? Berätta för mig vad ni tyckte, vad ni gillade och vad ni inte gillade. Eller åtminstone ge mig något annat att läsa. Allt jag har är en massa meddelande från chefen med arbetsuppgifter. Snälla, jag har tråkigt!

Annons:

Tuesday 18/02 20:14

Andreas Filmtips: Willow

Hallå mina vackra människor och välkomna tillbaka till Filmtipset.

Mina åsikter om George Lucas är mixade. När man tittar tillbaka i tiden på början av hans karriär så finns det ingen tvekan om att han hade talang för film. Han startade sin karriär med idéer som skapade världar som i sin tur har inspirerat genrationer av filmskapare. Star Wars episod IV, V och VI och Indiana Jones trilogin representerar en stor del av filmhistorien och George Lucas lyfte upp mediet till nya höjder sina visioner. Men när Star Wars episod I, II och III kom ut trodde vi alla att han hade tappat förståndet. Plötsligt så gick Lucas från att vara en mycket berömd filmskapare till en av de mest hatade filmskaparna under den tidsperioden.
Vem vet vad som egentligen hände, din gissning är lika bra som min. Kanske blev han slö, kanske han inte längre hade det där kreativa flödet som han hade i sina tidigare dagar. Eller så kanske hans intresse riktade sig åt andra saker. För mig så har det alltid känts som att han är mer intresserad av tekniken bakom filmen, istället för berättandet inom filmen. Jag tror på att Lucas hade kunnat skapa fler fantastiska filmer om han bara hade slutat att fokusera all sin kreativa energi på Star Wars.

Eller nu när jag tänker efter, det kanske är en dålig idé. Den gången då han gick ifrån Star Wars och gjorde något annat så fick vi Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull. Kanske ett bevis på att killen har förlorat förmågan att göra någonting rätt. Vi får vänta och se, än så länge vet vi inte om det var ett misstag att sälja Star Wars till Disney.

Men i vilket fall som helst, när folk pratar om George Lucas så handlar diskussionerna nästa alltid om antingen Star Wars eller Indiana Jones. Men det finns en annan film han gjorde som folk brukar glömma bort som också visar vilken talang han brukade ha för film. Filmen heter Willow och den kom ut Maj 1988. George Lucas regisserade inte Willow och han skrev den inte, istället var han en av producenterna bakom filmen. Willow var en filmidé som Lucas fick i början av 70-talet men istället för att skriva den själv så anlitade han Bob Dolman till att skriva manuset och Ron Howard blev regissören. Det är intressant att notera att George väntade till mitten av 80-talet innan han ansåg att tekniken var avancerad nog för att kunna verkställa hans vision. En annan intressant notering är att karaktären Willow spelas av Warwick Davis, samma skådespelare som spelade Wicket, ewoken i den oranga luvan från Star Wars VI: Return of the Jedi. Warwick blev anlitad av Lucas till att skådespela Willow under produktionen av Star Wars episod VI. Det roliga med det är att det tog 5 år innan de började spela in Willow filmen. Snacka om att vara ute i god tid med att anställa dina skådespelare.

Ni kan se trailern här.

Det är mörka och dystra tider i världen och den onda drottningen Bavmorda erövrar länder och byar en efter en. Men det finns något som oroar henne. En profetia säger att ett barn kommer att föddas och att detta flickbarn kommer att orsaka hennes undergång. Flickan som profetian pratar om föds och en modig barnmorska flyr med barnet från Bavmordas land. Efter en tid hamnar flickbarnet i en by av småväxta människoliknande varelser som kallas för nelwyns. Willow Ufgood och hans familj hittar barnet och börjar ta hand om det. Men efter en kort tid blir byn attackerad och Willow får i uppdrag av byn att ta tillbaka barnet till människornas värld.

Willow har allt du kan begära av en fantasi film. Den har action, magi, övernaturliga varelser och ett enormt äventyr fullt av komedi och drama. Det är omöjligt att inte tycka om Willow, hans familj och de andra karaktärerna som Willow möter på sin resa. Berättelsen är gripande och kreativ, och specialeffekterna är faktiskt inte dåliga. Filmen är 126 min och tro mig när jag säger detta att filmen utnyttjar tiden på rätt sätt. Willow får besöka alla möjliga olika sorters platser, berättelsen känns verkligen som ett stort äventyr och det är en massa som händer i filmen. Det är också viktigt att påpeka att Willow är inte Lord of the Rings, så förvänta er inga orcer eller alver. Mytologin i Willow är med europeiskt inspirerad, med t ex älvor och vättar. Ett riktigt roligt, starkt och gripande äventyr för hela familjen.

Ha en trevlig kväll
-Andreas Bengtsson

P.S. Varför inte lämna en kommentar efter att ni har sett filmen? Berätta för mig vad ni tyckte, vad ni gillade och vad ni inte gillade. Eller åtminstone ge mig något annat att läsa. Allt jag har är en massa meddelande från chefen med arbetsuppgifter. Snälla, jag har tråkigt!

Annons:

Friday 14/02 14:12

Andreas Filmtips: The Rocky Horror Picture Show

Ingress test...

Jag är inte riktigt säker på hur jag ska göra detta.

Ni har säkert alla varit med om det där tillfället där ni ska beskriva en berättelse för en vän för att göra dem intresserade att läsa eller se den. Enda problemet är att ni har svårt att hitta de rätta orden för att beskriva exakt hur berättelsen utspelar sig därför att berättelsen är antingen abstrakt eller komplicerad. Men även om det tar ett tag och att ni snubblar över era egna meningar ett par gånger så får ni ändå ut tillräckligt för att ge en bild av berättelsen så att personen ni pratar med har en hyfsad uppfattning om vad han/hon kan förvänta sig. Jag är inte helt säker på att jag kan göra det med den här filmen...

Filmen jag pratar om är; The Rocky Horror Picture Show från Augusti 1975, och herre gud vad detta ska vara svårt. Jag har varit med om tillfällen där jag har haft det svårt att få ut min åsikt och beskriva exakt varför något är bra eller dåligt, men fram tills nu så har jag aldrig varit med om en film som jag inte kunde förklara. Vill ni veta vad jag gjorde när jag ville rekommendera den här filmen till en kompis? Jag tog med mig filmen när vi hade filmkväll och allt jag sa var att detta är en av filmerna vi ska se. Jag är bara glad att han inte började ställa frågor om den.
Om ni har läst alla min filmtips fram tills nu så vet ni att jag rekommenderar bara bra filmer eller filmer som är värda att se. Det är just därför som jag valde att ta upp The Rocky Horror Picture Show idag trots att jag har svårt att prata om den. The Rocky Horror Picture Show är en bra film och den är värd att se.

Ni kan se trailern här.

Problemet med att prata om The Rocky Horror Picture Show är att det är svårt att prata om filmen utan att avslöja vad som händer eller utan att förvirra publiken. Om jag skulle göra en djup diskussion om The Rocky Horror Picture Show så hade jag velat göra det med en person som sitter i samma rum som jag. The Rocky Horror Picture Show är en komedi-musikal som drar inspiration från science-fiction och B skräckfilmer från 40-talet upp till 70-talet. Filmen är en adaption av The Rocky Horror Show, en musikal från 1973 som gjordes av Richard O'Brien. Filmen handlar om ett nyförlovat par som får punktering mitt ute i skogen och de tar sig till ett slott som de körde förbi en bit bort. De frågar om att få låna en telefon men blir istället indragna i en stor galen fäst med bisarra gäster och slutligen blir de introducerade till en galen transvestit forskare som visar upp sin nyaste skapelse, en vacker muskulös man vid namn Rocky Horror. Yep, det där är blicken jag förväntade mig.

The Rocky Horror Picture Show har en stor kult status runt om i världen. Efter att filmen visades på året 1975 så fortsatte filmen att visas i biografer. Från vad jag har fått höra så pågår de här spelningarna av The Rocky Horror Picture Show fortfarande idag, vilket gör att The Rocky Horror Picture Show är en av få filmer i världen som kan skryta om att den funnits på bio ända sedan den släpptes för första gången. Både du och jag vet hur sällsynt det är för gamla filmer att komma tillbaka till silverduken men The Rocky Horror Picture Show har kommit tillbaka ända sedan 1975. Jag har sett filmen en bra antal gånger och jag kan se varför så många människor gillar att kalla den underhållande. Men varför gillar folket filmen så mycket? Ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte. Jag tror det har att göra med filmen var en stor förändring i stil och presentation under det året den kom ut. Alla tyckte att den var så annorlunda från vad de var vana vid att se i film på den tiden.

Filmen är helt skruvad, men det är skruvad på ett fascinerande sett. Den är rolig, musiken är fantastiks och skådespelet får allt att komma ihop. Den har en unik stil, den tar chanser och den statusen som den har lyckats få under åren är beviset på att den inte bara är bra utan att den fortsätter att vara bra även efter 30 år.

Om jag inte har lyckats sälja er på filmen än så kan jag lägga till Meat Loaf har ett musik nummer och den galna forskaren spelas av Tim Curry. Vad mer kan man önska sig?

Den här gången blir ni tvugna att leta på nätet för att hitta den här filmen.

Ha en trevlig kväll
-Andreas Bengtsson

P.S. Varför inte lämna en kommentar efter att ni har sett filmen? Berätta för mig vad ni tyckte, vad ni gillade och vad ni inte gillade. Eller åtminstone ge mig något annat att läsa. Allt jag har är en massa meddelande från chefen med arbetsuppgifter. Snälla, jag har tråkigt!

Annons:

Tuesday 4/02 19:31

Andreas Filmtips: RoboCop (1987)

Hallå mina vackra människor och välkomna tillbaka till Filmtipset. Spänn fast säkerhetsbältena och gör er mentalt förberedda, därför att filmen jag vill rekommendera idag är inte bara en film jag vill att ni ska se, utan den ger mig också tillfället att prata om ett ganska tungt ämne i filmbranschen.

Vad jag försöker säga är att det kommer att bli en massa pladdrande i det här avsnittet.

Till er som inte vet, den 7 februari denna veckan så visas RoboCop (2014) på bio i Sverige och RoboCop (2014) råkar vara en remake av RoboCop från Juli 1987. RoboCop (1987) är filmen jag rekommenderar idag men innan jag gör det så vill jag prata lite om remakes. Vad är en remake? Kort och enkelt – det är en film baserad på en tidigare film. Varför gör man remakes? Kort och enkelt – därför att filmskapare saknar kreativitet och för att producenter har svårt att bry sig.

Ok, ok, det är inte hela sanningen men ibland känns det så.

Remakes existerar av samma anledningen som filmer baserade på noveller eller andra medier. Båda är populära att göra därför att det finns alltid en garanti, stor eller liten, att man tjänar tillbaka pengarna man spenderade på att göra filmen. Filmer kan kosta en otrolig summa pengar att göra och om en jättedyr film gör dåligt ifrån sig så kan det leda till enorma problem. Företag kan stängas ner, folk förlorar sina jobb och en massa andra tråkigheter. En producent måste därför vara säker på att han kan tjäna tillbaka pengarna han lånar ut. En film som är baserad på en populär novell kan förvänta sig att många av människorna som gillar novellen kommer att gå och se filmen på bio. Samma sak gäller för remakes, om filmen är baserad på en populär film så kommer publiken från den första filmen att gå och se remaken. Man kan nästan säga att det är som ett livlina för producenten. En film som är baserad på en originell idé har det svårare därför att den måste bygga upp en helt ny publik från ingeting. Vilket innebär att producenten måste chansa på att det lyckas, vilket de flesta inte vågar göra därför det finns så många andra säkrare vägar att gå.

Från min sida, filmer baserade på andra medier är en bra sak. En berättelse i en bok blir sällan samma sak som i en film. Men filmer baserade på andra filmer är ett koncept som jag har svårt att förstå. Jag kan se hur det kan fungera om man gör om en film som inte lyckades berätta sin berättelse. Men att göra en remake av en bra film känns bara meningslöst. Remakes görs väldigt ofta av filmer som redan är bra och det är på grund av det som gör att filmälskare ser negativt på remakes. Allt för ofta är remaken inte nödvändig därför att originalet fortfarande håller upp trots att den är 20-30 år gammal. Under de senaste åren så har remake mer och mer blivit en metod att uppdatera gamla filmer. Du har samma berättelse igen, enda skillnaden är att du har andra skådespelare och filmen är placerad i det moderna 2000-talet istället för årtalet originalet gjordes i. När jag tittar på trailern av RoboCop (2014) så känns det mer som en uppdatering av filmen från 1987 istället för en ny film. Jag vill mycket hellre ha en ny film istället för samma film igen. Men vi har ju inte sett den än så vi får vänta och se om den är bra eller dålig.

Jag har ingen direkt lösningen eller slut på den här diskussionen, finns tyvärr inte så mycket jag kan göra för att ändra på trenden. Istället så kan jag bara lägga fram mina önskemål. Vad jag önskar är att istället för att göra remakes av bra filmer, släpp orginalet på dvd eller blue-ray och våga ta chansen att satsa mer på nya idéer. Det finns flera exempel på filmer som var enorma produktioner men som gjordes på en mycket lite budget. Det är möjligt, se bara till att kontrollera pengarna bättre.

Ni kan se trailern här.

Polisman Alex J. Murphy är ute på patrull och han börjar jaga ett gäng brottslingar tillsammans med sin medarbetare Anne Lewis. De förföljer skurkarna till en stålfabrik och de blir separerade från varandra. Murphy är först att komma i kontakt med skurkarna igen och han blir nedskjuten. Han blir transporterad till sjukhuset men det är försent, Murphy blir uttalad som död men han blir samtidigt utvald att gå igenom det topphemliga RoboCop programmet. Hans kropp placeras i en robot dräkt och han programmeras till att ta hand om brottsligheten i staden. Han gör som sin programmering säger till honom men lite i taget så börjar han att komma ihåg sitt förflutna och han börjar ifrågasätta sin identitet.

RoboCop är en fantastiks film, den har bra action, drama och spänning. Man känner mycket sympati för Murphy och han är en väldigt djup karaktär. Hans resa att tragisk men man kommer att heja och hurra för honom under hela åkturen. Detta är en film som tar upp diskussioner om gentrifiering, identitet, media, korruption och människans natur. Plus, jag måste säga att trots att den här filmen är över 20 år gammal så ser specialeffekterna fortfarande bra ut. En otroligt cool film.

Om ni har tur så kan ni hitta RoboCop trilogin i eran videobutik. Men om ni bara vill ha första filmen så får ni nog hålla er till nätet. RoboCop 2 och 3 får inga stark rekommendationer från mig tyvärr.

Ha en trevlig kväll
-Andreas Bengtsson

P.S. Varför inte lämna en kommentar efter att ni har sett filmen? Berätta för mig vad ni tyckte, vad ni gillade och vad ni inte gillade. Eller åtminstone ge mig något annat att läsa. Allt jag har är en massa meddelande från chefen med arbetsuppgifter. Snälla, jag har tråkigt!