Annons:

Wednesday 18/10 10:56

Talangens pris

Hur skapar vi miljön som ger våra barn möjligheter att nå så långt de vill inom sin idrott? Är det till en kostnad av drygt en kvarts miljon kronor om året eller på ett helt annat sätt?



De före detta tennisproffsen petar med sina racketar mot sina skor. Ljudet hörs dovt i en tennishall som är fylld av tennisbollar, tennisracketar och drömmar.

"Mina föräldrar skulle inte haft råd". "Inte mina heller".

Det är deras svar på frågan som kommer från reportern på Dagens Nyheter gällande terminsavgifter i deras tennishall.

I den här tennishallen fostras unga talanger från 12-årsålder upp till dess att de blir myndiga och redo för egna beslut.

I konceptet ingår allt.

Mat, husrum, deltagaravgifter, skola, läxhjälp och framförallt: en betydande hög dos av tennis.

300 000:- kostar det att placera sin 12-åriga dotter eller son i denna miljö.

Placera henne eller honom där med en förhoppning om ett framtida liv som tennisspelare.

Ett yrke som knappt 500 herrspelare och lika många damspelare har i nuläget.

Vägen till att bli ett tennisproffs är därmed liten - som att tränga igenom ett knapphål.

Men drömmarna finns där. Förhoppningarna. Framtidsplanerna.

Här i denna tennismiljö i Stockholm arbetar ett 15-tal tränare med de ungdomar som är med i konceptet.

Här finns de allra vackraste talanger, men också spelare som hoppas få en utvecklingskurva uppåt tack vare den här miljön.

Hur många som når slutmålet - att kunna livnära sig på tennis - är oklart.

Tenniskonceptet lever för att blicka framåt. Bortom dagens nivå mot något bättre. Något finare - större. Som på 1980-talet.

Det var på den tiden tennisakademier var ersatta med garageportar och så kallade tennistrainers (en kloss med ett band och så en boll i ett snöre).

Det var på den tiden det fanns svenska förebilder att efterlikna och luta sig mot.

Som Björn Borg, Mats Wilander, Stefan Edberg med flera.

Det var spontaniteten som förädlade talangen och som också fich fram svenska yrkesarbetare inom tennisen.

En mängd svenska spelare - både på herr- och damsidan - kunde arbeta under många år som tennisspelare.

Den här generationen - som ironiskt nog innehåller merparten av tränarkadern i den tennishall i Stockholm som DN besökt - kunde utan ekonomiskt betungande åtaganden slå sig fram i sin dröm. Nå sitt mål inom tennisen.

Nu är det inte så länge.

Jag ser och hör talas om individer som satsar så hårt på sitt barn att det slukar allt annat. Hur man väljer att flytta resten av familjen för att barnet ska kunne utvecklas i en annan tennisklubb.

Det är under de här omständigheterna som talangen ska växa, må bra och utvecklas.

Jag kände själv tyngden som 13-åring när vi åkte till SM i bordtennis och familjen tog in på hotell. Jag kände att det kostade något. Jag kände att jag var tvungen att prestera.

Jag kan tänka mig att samma känslor växer fram hos en del av de barn som nu går i den här tennisakademin eller i andra snarlika projekt.

En årlig avgift och därutöver omkostnader för att åk amed och följa barnet på tävlingar.

Det kan vara hämmande om tankarna hamnar där.

Om tankarna mitt i all fantastisk träningsmiljö , med före detta tennisproffs som instruktörer, snurrar iväg och blir betungande.

Glädjen att slå till en tennisboll i ett snöre på en asfaltsplätt eller hamra sina slag mot en vägg kan i en jämförelse kännas befriande.

Vi kommer att få vänta en handfull år innan vi ser om några av de talanger som nu slussas in i stora ekonomiska satsningar kommer ut som yrkesarbetande tennisspelare.

2017 är inte 1987.

1987 genomsyrades av spontanititet och av förebilder som klistrades på barnrummets väggar.

2017 handlar om något helt annat.

Och den kanske största bristen:

Då vi för 30 år sedan hade mängder av spelare i den absoluta världseliten, så är nu våra svenska förebilder på en helt annan nivå.

Långt från titlar och tonvis av rankingpoäng.

Det är mot den bakgrunden resan fortsätter för de många talanger som finns inom svensk tennis idag.

Och jag kan inte hjälpa det: jag hade önskat att grunden kommit från spontaniteten: slå bollar mot en vägg, skicka iväg en boll i ett snöre eller spela på alla strötimmar som finns i den egna tennisklubben.

Men jag kanske har fel.

Om fem, sex år få vi se om Sverige återigen är bland de stora tennisnationerna.

Och en väg dit kostar ditt barn 300 000 kronor om året...
FREDRIK PERSSON

Annons:

Tuesday 17/10 11:13

En urna av drömmar...

Det är en dag som blottlägger våra svagheter. Vår huvudstad blir mörk i allt för många timmar och några timmars flygresa därifrån kommer vårt öde att bestämmas av små pingisbollar i glasurnor. Det är dags för det sista steget för att skapa en VM-sommar 2018 som kanske bär drag av det som en gång i tiden skedde i det stora landet i väst. En urna av drömmar, men också fasansfulla lottningsscenarior.

Zürich är platsen dit åtta nationer riktar sitt intresse denna tisdag i oktober.

I den ena urnan klistras papperslappar med Italien, Schweiz, Kroatien och Danmark för att vikas ihop och läggas i de små pingisbollarna.

I den andra urnan placeras Sverige, Irland, Nordirland och Grekland in på samma sätt.

Tre veckor bort ligger sedan det första mötet av två mellan de nationer som ställs mot varandra.

Sverige, så oerhört trånande efter ett världsmästerskap, har fyra alternativa motståndare:

Grannen Danmark (vi minns Ibra-cadabra i Köpenhamn!).

VM-prenumeranten Italien (vi minns Ibras klackmål 2004!).

Roy Hodgson-formade Schweiz.

Schackrutiga Kroatien - med profiler stora att bära laget mot mästerskapet.

Idag får vi äntligen besked.

Om drygt en månad vet vi om vi kan börja snegla mot en VM-sommar i Ryssland och bädda ner drömmar bland sidenlakanen.

Men först ska några pingisbollar dras från glasurnor.

Det kan gå hur som helst. Sluta på vilket sätt som helst.

Det enda vi vet är att vi alla bär drömmen inom oss om ett världsmästerskap med blågult deltagande igen.

Uteserveringar med kall dryck, isbitar i glaset och städer invirade med svenska flaggor i väntan på avspark.

Camp Sweden på plats vid arenan.

Och så våra spelare. Spelare som kan bli ikoner likt Ravelli, Thern, Dahlin, Schwartz, Brolin den där sommaren 1994.

Men då är då och nu är nu.

Nu är Zürich och FIFA:s huvudkontor.

Nu är det dags.

Dags för lottningsproceduren som stakar fram vägen mot nästa sommars förälskelse.

Och jag erkänner: jag tar Schweiz alla dagar i veckan en sån här dag i oktober...
FREDRIK PERSSON
 

Annons:

Wednesday 11/10 12:48

Ett glittrande hav

Oktober leder oss vidare in mot månaden ingen älskar. Men det är en del av kalendern som rymmer det viktigaste just nu för svensk fotboll: ett avgörande kvalspel för att nå fotbolls-VM. Vi präglas av höstens vackra färger i väntan på ett svar om vi den 14 juni-15 juli nästa år riktar blickarna mot det stora landet i öst. Om vi ska nå fotbolls-VM 2018 i Ryssland.

Sveriges förbundskapten Janne Andersson sitter inklämd i ett hörn i Amsterdam Arena och är tårögd. Inte av den svenska insatsen i kvalepilogen mot Nederländerna utan mer för att hans första barnbarn just denna dag - den 10 oktober 2017 - valt att öppna sina ögon. Nedkomsten blir själva beviset på en ny resa - ett nytt liv.

Fotbollsmässigt handlar det om ett kort perspektiv. Lottning nästa vecka och sedan avgöras allt under några dagar i mitten av nästa månad.

Kapten Andreas Granqvist är rak som ett acv cementfundamenten som bär upp Landskrona IP. En idrottsplats som skapat den centralgestalt för svensk fotboll som vi har nu. På trygg skånska säger Andreas Granqvist vad han innerst inne och känner inför blivande kvalmotståndare.

Tvärtemot expertisen vill han inte ha Danmark - "för mycket känslor - kaos i skallen".

Han är inte heller lika övertygad om de andra åsikterna att Kroatien eller Schweiz vore att föredra istället för Italien.

"Jag vill ha Italien!", säger Andreas Granqvist och ser ut att mena varje betoning i den mening han nyss tillfört syre i Amsterdam.

"Jag vill ha Italien!"...

Och mina tankar går till sent 1970-tal och tidigt 1980-tal. Till målvakten Dino Zoff, fasansfulle Claudio Gentile och reptilen Paulo Rozzi. Marco Tardelli och de andra givetvis i ett glittrande blått fotbollshav.

För drygt tio år sedan var kval och Zlatan Ibrahimovics klackmål vi alla minns i 2-2-kampen.

I Dragao i Portugal. Den 18 juni 2004. Spelminut 85.

En magisk sekvens som är den sista minnesbilden mellan blågult och Italien.

Nu vill Andreas Granqvist ha en repris. En ny kamp.

Han - om någon - vill visa Ryssland nästa år.

Det är här han spelar klubblagsfotboll och det är här han fördriver tillvaron mellan träningspass och matcher.

Vägen till ett förlängt sommarlov går genom ett glittrande blått fotbollshav.

Den enda skillnaden är att Gentile, Rossi, Tardelli, Zoff och de andra inte längre är kvar.

Det är det som talar för ett lyckligt slut om några veckor.

Men först ska lotten säga sitt.

Det kan ju lika gärna bli Danmark, Schweiz eller Kroatien.

I nuläget spelar det nog ingen roll.

Inte för förbundskapten Janne Andersson, där han sitter i ett allt glesare omklädningsrum i Amsterdam och blickar mot mobilens besked att han fått sitt första barnbarn.
FREDRIK PERSSON

Annons:

Tuesday 10/10 12:39

Lyskraften för SHL...

Är lyskraften på väg bort från SHL-ishockeyn? Hur vänds den negativa trend som den här säsongen gett bottennoteringar publikt trots att biljetter skänkts bort?

SHL rullar envetet vidare. Som en gigantisk koloss, där matcher mellan lagen plöjs ned likt små stenar. Tre matcher borta på raken och därefter kanske några hemma för att sedan köra ett dubbelmöte inom ett dygn?

Nej, det är ingen sargad forskare som printat ut gällande spelschema.

Det är de styrande inom SHL som lägger matcher där tv-bolagen vill ha dem.

Det är därför publiken sviker - platser är tomma.

Produkten känns lika överexploaterad som dåvarande Elitserien i sammanhanget känns fräsch och het.

Elitserien innehåll - precis som allsvenskan i fotboll - två matcher mot samma lag. Ett möte på hösten och ett på våren.

Nu möter lagen varandra kors och tvårs utan någon mening eller mål.

Det går inte för den invigde att hänga med och vill han eller hon göra ett försök är det bara att knappa igång TV-burken. Där visas allt.

Min lösning är att plocka bort hälften av matcherna.

Införa dubbelmöten höst/vår.

Vässa slutspelet och öppna fler vägar att komma in i det översta skiktet.

Öppna upp istället för att stånga ligan.

Skär bort matcher istället för att ösa på.

Jag tror det konceptet hade skapat ett smidigare format. En mindre kostym. En mer levande liga och - fullt på matcherna!

Mer i detta ämne hittar du på min blogg:

www.fredrikpersson.blogg.se

FREDRIK PERSSON

Annons:

Thursday 5/10 20:43

Oktober...

Vi bjuds in med armbågen. Det är piskande regnskurar som i vinden kryper nära skinnet. Det är ihållande. Det är oktober...

I vårt grannland Danmark kallas den fiskemånad. Här nöjer vi oss med att kort och gott konstatera: höstmånad.

Vore det inte för vackra Petra Marklund, så skulle månaden september för evigt varit begravd i mörkrets dystra tystnad.

Petra Marklund sjöng under flera år i skydd av höstmånaden - under artistnamnet "September". Hon valde förmodligen sitt alibi för att hon fyller år den 12:e i denna månad.

Jag har också födelsedag den här månaden - den 16 september.

Det plockar inte bort någonting från den tristess som denna månad besitter. När den dessutom - som det här året kantas av ett grått, trist regn, så blir det ett jobbigt möte.

Visst, det finns ljusglimtar denna månad som bär samma nummer som är alla fotbollsspelares våta dröm "tröja nummer 9". Där finns ett hav av kantareller för den som vill plaska i vattensjuk grönska. Det finns en och annan tv-serie som bibehåller nerv under hösten och det finns avgörande fotbollsmatcher till mästerskap vi drömmer om.

I övrigt är det bara att bita ihop. Försöka le mot de medmänniskor du möter och göra bra saker. Men det är svårt. Det känns som om mungiporna behöver en skylift för att höjas. Trösten som brukar omge oss: "att det blir bättre sedan" - är inte direkt relevant.

Det blir lksom inte bättre. Inte när oktober och november sitter i ditt väntrum.

Men vi har fått det här livet för att leva det.

Vi får anpassa oss till det.

Förse oss kraft, mod, hopp och styrka i de situationer som vi utmanas av under den här månaden.

September kan ju trots allt vara ganska vacker.

Titta bara på Petra Marklund...
FREDRIK PERSSON

Annons:

Friday 14/07 09:00

Stanna världen en stund

Han bar sina första fotbollsskor i en platspåse från Eko-hallen, gjorde sina första dribblingar i förortens cementdjungel och behandlades länge styvmoderligt av sitt hemland.
Sedan dess har mark lagts under hans fötter och erövringar placerats i hans bälte.
Nu står han för första gången utan klubb mitt under brinnande "silly season".

Zlatan Ibrahimovic säger sig snart vara beredd att komma med ett tillkännagivande, som enligt han själv kommer att vara "enormt".
Fortsatt spel i Manchester United? Juventus? Milan? Real Madrid?
Eller spel i USA? Kina?
De möjliga destinationerna är många när det handlar om den bästa svenska fotbollsspelaren genom alla tider.
Han brukar själv vilja hålla i pennan och skriva historien, så det lär vara "Ibra" själv som meddelar var han kommer att tillbringa nästa säsong.
Det spelar ingen roll vilka transfers som sker, klubbyten som aktualiseras eller spelarrykten som florerar.
När krutröken väl lagt sig och allt lugnat ner sig, så är det ändå precis som vanligt.
Det är Zlatan Ibrahimovic som plockar alla rubriker och får störst medialt utrymme.
Det finns fotbollsfötter på den här planeten som är skickligare (läs Cristiano Ronaldo, Lionel Messi), men det finns ingen som är i närheten av den mytomspunna stjärnstatus som grabben från Rosengård har.
Det räcker - som för några dagar sedan - att han lämnar en restaurang i Manchester för att rubriker med krigiska typsnitt ska beskriva mötet.
Nu har han utlovat ett besked inom kort om sin fotbollsframtid.
Det kommer att vara "enormt".
Jag är för länge sedan bortfintad av den här mannens skicklighet, så jag kan inte med säkerhet peka ut hans nästa klubbtröja.
Bara gissa och spekulera som alla andra.
Och mitt val faller på...
Real Madrid.
Men det kan bli något helt annat.
Det handlar ju trots allt om den största fotbollsspelare vi haft.
Det handlar ju om mannen som till och med gjort alfabetet till sitt eget och förkortat det ("A-Z").
Det handlar om Zlatan Ibrahimovic.
Och då kan ju allt hända...
FREDRIK PERSSON
buxx@live.se

Annons:

Tuesday 4/07 21:54

Dunkla rum...

De värsta veckorna i mitt liv.

Försöker hålla tillbaka. Behålla ett lugn som inte finns. Begränsa en förtvivlan som
För två veckor sedan fanns inget av det som nu beskjuter mig.
Ingen fuktig gel som gnids i din pannglob, inga sladdar med elektricitet som skickar iväg dig, inga tunga mediciner, förtvivlade patienter. Ingenting.
Nu finns allt plötsligt i mig.
Någon pausknapp finns inte.
Skrivs ut från den psykiatriska intensivvårdsavdelningen vid lunchtid på måndagen. Klockan åtta morgonen därpå sitter jag mittemot två socialsekreterare som frågar mig om och om igen. Allt med samma mål: få mig att berätta hur jag klarar att ta hand om min dotter Kelly.
Det är två veckor av mitt liv som jag önskade aldrig skulle inträffat.
Fyra elbehandlingar inom en vecka varav den sista skickade mig på en rundtur till vad som troligen är att betrakta som helvetet.
När jag vaknade upp från den fjärde elbehandlingen var jag söndrig och helt borta.
Jag hade inte en aning om vad jag varit med om. Men: det som var betydligt värre: Jag visste inte att jag var pappa. Allt var borta.
Mot den bakgrunden vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när en av socialsekreterarna ifrågasatte hur jag sörjt för min dotter under min sjukdomstid. "Det har ju varit lite ryckigt och osäkert", säger hon.
Jo, det är sant.
Förmodligen har det "varit lite ryckigt och osäkert" på narkosbritsen på operationsavdelningen när elektriciteten skickats in stötvis i min kropp.
Jag säger att jag efter bästa förmåga har försökt hitta en trygg tillvaro för min dotter under de knappa två veckor jag varit inlagd.
Tre familjer har delat på min dotters nätter.
Jag får se den orosanmälan som ligger till grund för mitt besök i det gula tegelhuset. Läser den. Den lämnades in den 30 juni.
Läser igen.
Jag lämnar svar på de frågor som kommer. Efter ett tag säger de sig vara nöjda. De ber att få återkomma och jag ger mig ut i ovissheten igen.
Det finns delar i det här som gör mig beklämd. Men det spelar ingen roll.
Jag har två veckor i mig som jag skulle göra allt för att få operera bort.
Nu går det inte.
Istället är det bara en sak som gäller: kämpa.
Jag hoppas slippa mardrömmarna så småningom. Jag hoppas jag får några dagar med min dotter, där vi hinner omslutas.
Min dotter är fem år. Alla nätter under de fem åren förutom de här elva nätterna då jag varit inlagd, så har jag haft henne hos mig.
Nu ska jag i detalj förklara hur de elva dagarna varit för min dotter.
Det blir inte lätt för under den här tiden visste jag inte att jag någonsin blivit pappa.
ECT-behandlingen söndrade minnet.
Men jag känner att min dotter haft det väldigt väl hos de tre familjer hon delat sin tid mellan och på förskolan har hon varit lika pigg och glad som vanligt.
Imorgon är det onsdag - det kan kanske bli den första dagen sedan jag blev inlagd som inte innehåller samtal från sjukvården eller socialförvaltningen.
Det kan bli så.
FREDRIK PERSSON
buxx@live.se

Annons:

Tuesday 4/07 05:53

Mötet med "M"...

Det finns olika möten. Olika sätt att få andra människors syn på saker och ting. Jag hade nyligen ett möte. Mötet med "M"...

Hon flätar sina fingrar runt mina, tittar mig djupt in i ögonen - säger:
"Pappa! Jag visste att det var du som skulle komma till mitt dagis idag och hämta mig. Jag visste det!"
Efter nästan två veckor är återseendet vackert, starkt - så präglat av känslor.
Vi går hand i hand mot bussen. Tillsammans mot en framtid som var så avlägsen för bara en kort stund sedan.
Jag inser att kampen kommer att pågå hela livet. Strider kommer att blossa upp och jag kommer att tvingas slåss mot allt det som utvecklats i mig. Det som höll på att kosta mig livet.
Men jag kommer att kämpa med det finaste jag har för ögonen - min dotter.
Hon är det bästa jag har. Det enda och det finaste. Mest värdefulla.
Jag är medveten om att det kommer att finnas stunder så smärtan och ångesten kommer att borra djupa hål i mig. Beskjuta mig.
Men jag har bestämt mig för att det här är en match som jag aldrig kommer att förlora. Aldrig någonsin.
"Fortsätt din kamp! Du känner inte mig, men jag följer dig. Fortsätt kämpa. Din penna är glödhet. Du hjälper många. Tänk på det. Ge inte upp!"
Orden kommer från en man. Han fångar upp mig i vimlet på krogen "Fox And Anchor". Lägger sina händer på mina axlar, trycker till, spänner ögonen i mig och det han säger berör mig djupt.
Han säger att han läser mig och att han stöttar mig. Han säger att han har många i sin bekantskapskrets som också står bakom. Han berättar att han själv på nära håll haft personer som gått igenom samma smärtsamhet som jag gör. Sett deras lidande. Hjälplöshet. Hopplöshet.
Nu säger han till mig att mina texter hjälper. Läker.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Dånet av trubadurens gitarr hörs i bakgrundet. Det blandas av skrålet från festande människor. Mötet med mannen - med "M" - tar bara någon minut.
Hans ord når mig. Jag blir rörd av det han säger.
Hans händer släpper taget om mina axlar. Han sträcker fram sin högra hand. Trycker min hårt. Sedan en kram och mötet är över.
"Fortsätt kämpa!".
Hans ord följer mig till busshållsplatsen.
Jag inser att bakom varje negativ kommentar, elakhet, så finns det något varmt och ljust. Något som är så mycket bättre.
Det hjälper mig i den här kampen, där jag nu måste försöka förstå vad mina vänner runt omkring mig gått igenom de senaste veckorna.
De som stöttat. De som släppt allt i deras egna liv för att rädda mitt.
Jag måste förstå att deras enorma arbetsinsats har kostat oerhört mycket.
De har gett min dotter all värme och stöd i en tid då hennes pappa var utslagen. Förlorad.
Nu när jag är tillbaka. När jag fått klartecken av sjukvården att jag är redo att möta den här världen igen. Nu är det dags att ta tag i alla de bitarna.
Dags att börja beta av den tacksamhetsskuld som är gigantiskt stor.
Det finns en människa som räddat mig. En människa som kastade sig in i mitt liv - mitt brinnande inferno - och fick mig hel. Det är något jag aldrig kommer att glömma.
Jag kommer att fortsätta kämpa. Slåss för att nästa ögonblick ska bli bättre.
Det är en livslång kamp, men jag har bestämt mig för att ta den.
Jag ska vinna den.
FREDRIK PERSSON
buxx@live.se

Annons:

Thursday 29/06 06:28

Tack - ni räddade mitt liv...

Torsdag. 29 juni. 2017. En ny dag är här. Junis sista torsdag. Jag kunde varit en död man nu. Borta. Begravd.
Men jag lever. Tack vare er. Tack - ni räddade mitt liv...

29 juni... 06:27...

Vaken.
Min korg är färdigpackad. Korgen är min framtid från och med nu.
Framtiden är: ett halvdussin tabletter på morgonen och fyra, fem stycken på kvällen. Därefter insomningstabletter (2 stycken) och sömntablett.
Men hur risigt det än kan se ut och hur groteskt sjukt alla medicinerna i korgen kan te sig tillsammans, så är det min livlina. Min räddning. Min framtid. Min enda chans att klara mig. Mitt enda verktyg som kan hjälpa mig att vara en bra far för min femåriga ögonsten.
Jag kommer att tacka alla de människor som under de sju år jag varit svårt sjuk har svarat för akuta räddningsinsatser. Uder de senaste veckorna har det handlat om livsavgörande insatser från några av er. Ni kommer också att få mitt tack personligen.
Men jag behöver så här i stunden  lyfta fram några namn i all hast.
Få lista några av de personer runt omkring mig som på ett eller annat sätt bidragit till det här slutet.
Till den här förbättringen - ljusa öppningen på framtiden.
Namnge några av er som under förra veckan svarade för sådana insatser som gjorde att jag inte förlorade mitt liv. Som genom den hjälpen har sett till att jag inte är borta nu. Att inte Kellys pappa är död. Inte begravds.

Ni är alla - för evigt - mina hjältar.

Tack: Anja Oscarsson Daniel Oscarsson Anders Eriksson Ioannis Karantonis Stratos Kalapotlis Louiza Karagiannidou Stavros Karagiannidou Debbi Karagiannidou Göran Håkansson, Arne Persson Johan Sjögren Baboo Duggal Dragan Cado Anders Broström Björn Skarpsvärd Daniel Brodén Daniel Granqvist Emma Thörnberg Emma Ahlstedt Camilla Håkansson Per Brunberg Örjan Nilsson Anders Björkander Jens Harrysson Kalevi Johan Wilhelmsson Jasmin Arifagic Kristina Rann Niklas Holgersson. Paula Pettersson Carina WirbrandCarina HofflanderAnn-Charlotte VoellmyChrister Och Cecilia FornellPeter AlmgrenPeter KullringPeter AdaktussonPeter ChristensonAnna MahlbergAnna Kihlström FornellAnna IngesdotterAlbin HåkanssonPer-Åke AnderbergPernilla SkånstadHenrik OlssonRebecka GyllinHelena Svensson Inger Nilsson Mikael Nilsson Josip Jakesevic Thomas PerssonThomas Deutgen
Har säkert glömt massvis med underbara människor nu, men ber om överseende. Ni kommer att få känna att ni är en del av mig och mitt liv.

Sedan kommer det tillkomma ytterligare tack till personer som jag inte "ringat in ännu".

Som Taxichauffören som tryckte min hand hårt utanför Blekingesjukhusets intensivvårdsavdelning för en vecka sedan. Lövmarknadsdagen. 22 juni 2017.
På Pivas parkering.
Kramade min hand och sade:
"Hej grabben, du ska inte in hit för att dö. Du går in hit för att överleva. Tro mig: När du öppnat den dörren så får du tillbaka ditt liv. Det är då det börjar för dig. Ditt nya liv /.../."
Sedan kommer här en stor kram till olika vårdteam som lappat och lagat mig på Blekingesjukhuset.
Tack: Operationsavdelningen på Blekingesjukhuset - "Då så Fredrik, då skjuter jag in lite pulver i din arm här. Sen kommer du snart se att min hand blir suddigare och suddigare. Sedan sover du. Då ses vi om en stund. Natti Natti!".

All personal på PIVA och PAKA på Blekingesjukhuset - ni är fantastiska.

Personalen på öppenvården på Blekingesjukhuset Karlskrona.
Avdelning 21. Avdelning 28.

Sedan är det ju alltid så att utan en eller ett par insatser hade inte det här börjat rulla mot något bättre.

Här är en "Femklöver" som är den vackraste jag någonsin hållit i min hand.
Tack för att ni finns!
Tack:
Anja Oscarsson - det föds inte en handfull människor på den här jorden som är utrustade med det du har. Dom besitter de värderingar och den människosynen.
Du är den finaste och snällaste människa jag någonsin kommit nära. Jag gråter när jag skriver det här. För jag vet att du fått höra mycket om mig. Min person. Mitt sätt att vara. Inte säkert vackra ord alla gånger.
Men du har alltid gått bredvid mig. Stått bakom mig - no matter what.
Den här gången räddade du - de facto - mitt liv. Det skulle jag kunna skriva en bok om och göra mycket mer kring, men jag nöjer mig med att säga:
Anja Oscarsson - det är din förtjänst när du i framtiden möter en tjej som nyss fullt fem år. En tjej som säkert snart blir "damig" och trotsig. En tjej som säkert kommer att köra på. Det är din förtjänst att den tjejen har kvar sin pappa i livet.
Det är din förtjänst att Saga Kelly Helena Persson har kvar sin pappa i livet.
Arne Persson - du är min far och min stora stöttning. Du har ditt elände med diabetes, cancerprover, blodtryck, prostata och allt annat som sliter på din 77-åriga kropp. Men du är det viktigaste jag har. Jag älskar dig, pappa...
Per Brunberg - du släppte allt du hade på gården när jag och Kelly blev evakuerade efter att min före detta hustru löpt amok. Du gick en hel dag med en tvååring i en tennishall och tittade på gubbar som spelade med träracketar. Jag har aldrig sett dig ledsen, nedstämd eller arg. Du är en person som har de allra finaste egenskaper och jag hoppas att du får ett fortsatt underbart liv. Du har en så vacker syn på livet att allting bara blommar när du öppnar ögonen.
Örjan Nilsson - du har stöttat och hjälpt mig som vore jag din son. Jag är skyldig dig oerhört mycket och ska gottgöra dig. Men jag vill ändå skicka med dig en sak som kanske gör dig lite glad denna torsdag.
Tror att du är med vänner och familj och förgyller Europa, men hoppas du hinner läsa detta:
På väg hem från sjukhuset fick jag gå med packning som om det handlade om en Neal Armstrong-vandring. En svart bil BMW eller Audi flyger förbi i jämnhöjd med Marieberg. Reflexmässig hälsning. Inget mer. Bilen försvinner ner mot sjukhuset. Jag traskar vidare med packningen mot bron som leder ner mot Marieberg. Men efter någon minut hör jag hur bilen kommer tillbaka. Den har vänt och bromsar nu in bakom mig. Rutan vevas ned:
"Fredde", det ser tungt ut det där. Kasta in det där bak. Jag kör dig dit du ska". Orden kommer från handbollsspelaren Jasmin Arifagic. Vi kommer in på handbollen. På framtiden. På HIF Karlskrona. Han säger:
"Fredde, jag har spelat handboll länge. Funderar på att lägga av nu efter den jobbiga säsongen med blindtarmsstrulet och det där. Vi har ju en ettåring också nu och nyligen köpt bostadsrätt. Allt tar sin tid. Men jag ska säga dig en sak:
Örjan Nilsson - han är en helt otrolig människa. Han ger allt för klubben och stöttar mer än jag inte trodde någon enskild person kunde göra. Det är såna idrottsledare som gör att klubbarna överlever, spelarna trivs och publiken gillar laget. Han är guld. Hälsa honom det om du ser honom!"
Sedan hjälper "Jasse" mig ut med två tunga väskor och tre bärkassar och så far han hem - hem till familjen i nyinköpta bostadsrätten på Annebo.
Sista namnet som får min gränslösa kärlek och fulla respekt är...
Ja, du vet vem du är.
Sha Mam - du såg en människa på avdelning 28 den där decemberdagen 2010. En man som brutit ihop under en resa till Hurghada, Egypten, och som fått skjuts till PIVA av vännen och reskamraten Hans Larsson (Tack Hans!)
Till jul är det sju år sedan jag träffade dig.
Du är den skickligaste läkare jag träffat.
Du är den mest godhjärtade och varma person jag någonsin stött på.
Du är den mest rättvisa och raka person jag känner.
Du är väldigt, väldigt mycket.
Jag skulle inte kunna lista allt här och nu.
Jag nöjer mig med att avsluta genom att säga att jag inte varit i livet om inte du funnits. Kelly hade inte blivit till.
Det får räcka så.
Om det händer dig något kommer för alltid något hos mig att vara söndrigt.
Tack för att du finns, Shahram...

Nu är det dags att ta hand om den här dagen - torsdag. En dag med möjligheter att må ännu några grader bättre.
Lev väl.

FREDRIK PERSSON

Annons:

Wednesday 28/06 07:23

Ta med dig kudden när du går

"Stå upp, tag din säng och gå", sade Jesus när han botade sjuka. I landstinget i Blekinges landsting nöjer man sig med att säga till patienter som vårdats färdigt på sjukhuset: Tag din kudde och gå.

Kuddarna som patienterna som vårdas i Blekinge tvätas inte.

Det är av ekonomiska skäl som kuddarna inte hamnar i tvättmaskinen och torktumlaren efter att ha legat på sjukhusens sängar.

Det kostar helt enkelt för mycket att tvätta en kudde. När den sedan också ska transporteras, paketeras, torkas och rengöras grundligt så är det mer eller mindre lönlöst att ge sig i kast med att försöka tvätta kuddarna rena på sjukhusen i Karlskrona och Karlshamn.

Du som har varit inlag någon gång den senaste tiden känner säkert till att de kuddar som finns på sjukhusen fått en ordentlig uppryckning. Det är inga tunna, små, otympliga hopplösa Jysk-kuddar som finns utlagda på bitsarna.

Nej, kuddarna är mjuka, sköna, väl tilltagna i omfång och njutbara att sova på.

Min uppskattning att en kudde med liknande utseende, kvalitet och funktion i en vanlig - låt säga Hemtex-butik - skulle kosta runt 100 kronor styck.

Men någon hundralapp handlar det inte om för Blekinges landsting.

Här ligger kuddarna i fina plastfordral och när de ska till användning skickas de ut till patienterna. När de sedan gjort det de ska så är tiden ute.

Antingen slängs kuddarna eller så följer de med någon patient hem.

I Norrbotten lät man patienter som vårdats färdigt själva avgöra om de ville ta med sig kudden när de lämnade sjukhuset.

Många nappade på den idén.

I Blekinge är det inte lika utbrett att patienter plockar med kuddarna.

Men om det inte sker, så hamnar de inte i Textilias tvättmaskiner.

De hamnar de på Bubbetorps avfallsanläggning. Blir en mjuk del av ett stort sopberg.

En plats som gjord för kuddkrig kanske?

Innan dess så har jag roat mig med att publicera Peter LeMarcs klassiska låt "Ta med dig månen när du går" med ett enda undantag. Månen hr blivit kudden.

Håll till godo!
 

FREDRIK PERSSON
buxx@live.se

Ta Med Dej Kudden När Du Går

Om du tänker gå, och tror att jag förstår,
när du packat allt, ta med dig kudden när du går
Luften hänger blå, altandörrn står och slår,
snart vissnar rosorna, ta med dig kudden när du går

Den har hängt här sen Augusti, varför lämnar du den kvar,
denna gula sak av papper, flinar fånigt utan svar
Minns du hur du sjöng, vår sista fest för två,
i var sin pappershatt, ta med dig kudden när du går

Så nu är festen slut, jag hade hoppats på,
att ha nån och minnas den med, ta med dig kudden när du går
Den har hängt här sen Augusti, varför lämnar du den kvar,
denna gula sak av papper, flinar fånigt utan svar

Jag älskar dig ännu, jag kanske mer än då,
för vad det kan va värt, ta med dig kudden när du går
Ta med dig kudden när du går, ta med dig kudden när du går
Ta med dig kudden när du går, ta med dig kudden när du går