Annons:

Friday 14/07 09:00

Stanna världen en stund

Han bar sina första fotbollsskor i en platspåse från Eko-hallen, gjorde sina första dribblingar i förortens cementdjungel och behandlades länge styvmoderligt av sitt hemland.
Sedan dess har mark lagts under hans fötter och erövringar placerats i hans bälte.
Nu står han för första gången utan klubb mitt under brinnande "silly season".

Zlatan Ibrahimovic säger sig snart vara beredd att komma med ett tillkännagivande, som enligt han själv kommer att vara "enormt".
Fortsatt spel i Manchester United? Juventus? Milan? Real Madrid?
Eller spel i USA? Kina?
De möjliga destinationerna är många när det handlar om den bästa svenska fotbollsspelaren genom alla tider.
Han brukar själv vilja hålla i pennan och skriva historien, så det lär vara "Ibra" själv som meddelar var han kommer att tillbringa nästa säsong.
Det spelar ingen roll vilka transfers som sker, klubbyten som aktualiseras eller spelarrykten som florerar.
När krutröken väl lagt sig och allt lugnat ner sig, så är det ändå precis som vanligt.
Det är Zlatan Ibrahimovic som plockar alla rubriker och får störst medialt utrymme.
Det finns fotbollsfötter på den här planeten som är skickligare (läs Cristiano Ronaldo, Lionel Messi), men det finns ingen som är i närheten av den mytomspunna stjärnstatus som grabben från Rosengård har.
Det räcker - som för några dagar sedan - att han lämnar en restaurang i Manchester för att rubriker med krigiska typsnitt ska beskriva mötet.
Nu har han utlovat ett besked inom kort om sin fotbollsframtid.
Det kommer att vara "enormt".
Jag är för länge sedan bortfintad av den här mannens skicklighet, så jag kan inte med säkerhet peka ut hans nästa klubbtröja.
Bara gissa och spekulera som alla andra.
Och mitt val faller på...
Real Madrid.
Men det kan bli något helt annat.
Det handlar ju trots allt om den största fotbollsspelare vi haft.
Det handlar ju om mannen som till och med gjort alfabetet till sitt eget och förkortat det ("A-Z").
Det handlar om Zlatan Ibrahimovic.
Och då kan ju allt hända...
FREDRIK PERSSON
buxx@live.se

Annons:

Tuesday 4/07 21:54

Dunkla rum...

De värsta veckorna i mitt liv.

Försöker hålla tillbaka. Behålla ett lugn som inte finns. Begränsa en förtvivlan som
För två veckor sedan fanns inget av det som nu beskjuter mig.
Ingen fuktig gel som gnids i din pannglob, inga sladdar med elektricitet som skickar iväg dig, inga tunga mediciner, förtvivlade patienter. Ingenting.
Nu finns allt plötsligt i mig.
Någon pausknapp finns inte.
Skrivs ut från den psykiatriska intensivvårdsavdelningen vid lunchtid på måndagen. Klockan åtta morgonen därpå sitter jag mittemot två socialsekreterare som frågar mig om och om igen. Allt med samma mål: få mig att berätta hur jag klarar att ta hand om min dotter Kelly.
Det är två veckor av mitt liv som jag önskade aldrig skulle inträffat.
Fyra elbehandlingar inom en vecka varav den sista skickade mig på en rundtur till vad som troligen är att betrakta som helvetet.
När jag vaknade upp från den fjärde elbehandlingen var jag söndrig och helt borta.
Jag hade inte en aning om vad jag varit med om. Men: det som var betydligt värre: Jag visste inte att jag var pappa. Allt var borta.
Mot den bakgrunden vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när en av socialsekreterarna ifrågasatte hur jag sörjt för min dotter under min sjukdomstid. "Det har ju varit lite ryckigt och osäkert", säger hon.
Jo, det är sant.
Förmodligen har det "varit lite ryckigt och osäkert" på narkosbritsen på operationsavdelningen när elektriciteten skickats in stötvis i min kropp.
Jag säger att jag efter bästa förmåga har försökt hitta en trygg tillvaro för min dotter under de knappa två veckor jag varit inlagd.
Tre familjer har delat på min dotters nätter.
Jag får se den orosanmälan som ligger till grund för mitt besök i det gula tegelhuset. Läser den. Den lämnades in den 30 juni.
Läser igen.
Jag lämnar svar på de frågor som kommer. Efter ett tag säger de sig vara nöjda. De ber att få återkomma och jag ger mig ut i ovissheten igen.
Det finns delar i det här som gör mig beklämd. Men det spelar ingen roll.
Jag har två veckor i mig som jag skulle göra allt för att få operera bort.
Nu går det inte.
Istället är det bara en sak som gäller: kämpa.
Jag hoppas slippa mardrömmarna så småningom. Jag hoppas jag får några dagar med min dotter, där vi hinner omslutas.
Min dotter är fem år. Alla nätter under de fem åren förutom de här elva nätterna då jag varit inlagd, så har jag haft henne hos mig.
Nu ska jag i detalj förklara hur de elva dagarna varit för min dotter.
Det blir inte lätt för under den här tiden visste jag inte att jag någonsin blivit pappa.
ECT-behandlingen söndrade minnet.
Men jag känner att min dotter haft det väldigt väl hos de tre familjer hon delat sin tid mellan och på förskolan har hon varit lika pigg och glad som vanligt.
Imorgon är det onsdag - det kan kanske bli den första dagen sedan jag blev inlagd som inte innehåller samtal från sjukvården eller socialförvaltningen.
Det kan bli så.
FREDRIK PERSSON
buxx@live.se

Annons:

Tuesday 4/07 05:53

Mötet med "M"...

Det finns olika möten. Olika sätt att få andra människors syn på saker och ting. Jag hade nyligen ett möte. Mötet med "M"...

Hon flätar sina fingrar runt mina, tittar mig djupt in i ögonen - säger:
"Pappa! Jag visste att det var du som skulle komma till mitt dagis idag och hämta mig. Jag visste det!"
Efter nästan två veckor är återseendet vackert, starkt - så präglat av känslor.
Vi går hand i hand mot bussen. Tillsammans mot en framtid som var så avlägsen för bara en kort stund sedan.
Jag inser att kampen kommer att pågå hela livet. Strider kommer att blossa upp och jag kommer att tvingas slåss mot allt det som utvecklats i mig. Det som höll på att kosta mig livet.
Men jag kommer att kämpa med det finaste jag har för ögonen - min dotter.
Hon är det bästa jag har. Det enda och det finaste. Mest värdefulla.
Jag är medveten om att det kommer att finnas stunder så smärtan och ångesten kommer att borra djupa hål i mig. Beskjuta mig.
Men jag har bestämt mig för att det här är en match som jag aldrig kommer att förlora. Aldrig någonsin.
"Fortsätt din kamp! Du känner inte mig, men jag följer dig. Fortsätt kämpa. Din penna är glödhet. Du hjälper många. Tänk på det. Ge inte upp!"
Orden kommer från en man. Han fångar upp mig i vimlet på krogen "Fox And Anchor". Lägger sina händer på mina axlar, trycker till, spänner ögonen i mig och det han säger berör mig djupt.
Han säger att han läser mig och att han stöttar mig. Han säger att han har många i sin bekantskapskrets som också står bakom. Han berättar att han själv på nära håll haft personer som gått igenom samma smärtsamhet som jag gör. Sett deras lidande. Hjälplöshet. Hopplöshet.
Nu säger han till mig att mina texter hjälper. Läker.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Dånet av trubadurens gitarr hörs i bakgrundet. Det blandas av skrålet från festande människor. Mötet med mannen - med "M" - tar bara någon minut.
Hans ord når mig. Jag blir rörd av det han säger.
Hans händer släpper taget om mina axlar. Han sträcker fram sin högra hand. Trycker min hårt. Sedan en kram och mötet är över.
"Fortsätt kämpa!".
Hans ord följer mig till busshållsplatsen.
Jag inser att bakom varje negativ kommentar, elakhet, så finns det något varmt och ljust. Något som är så mycket bättre.
Det hjälper mig i den här kampen, där jag nu måste försöka förstå vad mina vänner runt omkring mig gått igenom de senaste veckorna.
De som stöttat. De som släppt allt i deras egna liv för att rädda mitt.
Jag måste förstå att deras enorma arbetsinsats har kostat oerhört mycket.
De har gett min dotter all värme och stöd i en tid då hennes pappa var utslagen. Förlorad.
Nu när jag är tillbaka. När jag fått klartecken av sjukvården att jag är redo att möta den här världen igen. Nu är det dags att ta tag i alla de bitarna.
Dags att börja beta av den tacksamhetsskuld som är gigantiskt stor.
Det finns en människa som räddat mig. En människa som kastade sig in i mitt liv - mitt brinnande inferno - och fick mig hel. Det är något jag aldrig kommer att glömma.
Jag kommer att fortsätta kämpa. Slåss för att nästa ögonblick ska bli bättre.
Det är en livslång kamp, men jag har bestämt mig för att ta den.
Jag ska vinna den.
FREDRIK PERSSON
buxx@live.se

Annons:

Thursday 29/06 06:28

Tack - ni räddade mitt liv...

Torsdag. 29 juni. 2017. En ny dag är här. Junis sista torsdag. Jag kunde varit en död man nu. Borta. Begravd.
Men jag lever. Tack vare er. Tack - ni räddade mitt liv...

29 juni... 06:27...

Vaken.
Min korg är färdigpackad. Korgen är min framtid från och med nu.
Framtiden är: ett halvdussin tabletter på morgonen och fyra, fem stycken på kvällen. Därefter insomningstabletter (2 stycken) och sömntablett.
Men hur risigt det än kan se ut och hur groteskt sjukt alla medicinerna i korgen kan te sig tillsammans, så är det min livlina. Min räddning. Min framtid. Min enda chans att klara mig. Mitt enda verktyg som kan hjälpa mig att vara en bra far för min femåriga ögonsten.
Jag kommer att tacka alla de människor som under de sju år jag varit svårt sjuk har svarat för akuta räddningsinsatser. Uder de senaste veckorna har det handlat om livsavgörande insatser från några av er. Ni kommer också att få mitt tack personligen.
Men jag behöver så här i stunden  lyfta fram några namn i all hast.
Få lista några av de personer runt omkring mig som på ett eller annat sätt bidragit till det här slutet.
Till den här förbättringen - ljusa öppningen på framtiden.
Namnge några av er som under förra veckan svarade för sådana insatser som gjorde att jag inte förlorade mitt liv. Som genom den hjälpen har sett till att jag inte är borta nu. Att inte Kellys pappa är död. Inte begravds.

Ni är alla - för evigt - mina hjältar.

Tack: Anja Oscarsson Daniel Oscarsson Anders Eriksson Ioannis Karantonis Stratos Kalapotlis Louiza Karagiannidou Stavros Karagiannidou Debbi Karagiannidou Göran Håkansson, Arne Persson Johan Sjögren Baboo Duggal Dragan Cado Anders Broström Björn Skarpsvärd Daniel Brodén Daniel Granqvist Emma Thörnberg Emma Ahlstedt Camilla Håkansson Per Brunberg Örjan Nilsson Anders Björkander Jens Harrysson Kalevi Johan Wilhelmsson Jasmin Arifagic Kristina Rann Niklas Holgersson. Paula Pettersson Carina WirbrandCarina HofflanderAnn-Charlotte VoellmyChrister Och Cecilia FornellPeter AlmgrenPeter KullringPeter AdaktussonPeter ChristensonAnna MahlbergAnna Kihlström FornellAnna IngesdotterAlbin HåkanssonPer-Åke AnderbergPernilla SkånstadHenrik OlssonRebecka GyllinHelena Svensson Inger Nilsson Mikael Nilsson Josip Jakesevic Thomas PerssonThomas Deutgen
Har säkert glömt massvis med underbara människor nu, men ber om överseende. Ni kommer att få känna att ni är en del av mig och mitt liv.

Sedan kommer det tillkomma ytterligare tack till personer som jag inte "ringat in ännu".

Som Taxichauffören som tryckte min hand hårt utanför Blekingesjukhusets intensivvårdsavdelning för en vecka sedan. Lövmarknadsdagen. 22 juni 2017.
På Pivas parkering.
Kramade min hand och sade:
"Hej grabben, du ska inte in hit för att dö. Du går in hit för att överleva. Tro mig: När du öppnat den dörren så får du tillbaka ditt liv. Det är då det börjar för dig. Ditt nya liv /.../."
Sedan kommer här en stor kram till olika vårdteam som lappat och lagat mig på Blekingesjukhuset.
Tack: Operationsavdelningen på Blekingesjukhuset - "Då så Fredrik, då skjuter jag in lite pulver i din arm här. Sen kommer du snart se att min hand blir suddigare och suddigare. Sedan sover du. Då ses vi om en stund. Natti Natti!".

All personal på PIVA och PAKA på Blekingesjukhuset - ni är fantastiska.

Personalen på öppenvården på Blekingesjukhuset Karlskrona.
Avdelning 21. Avdelning 28.

Sedan är det ju alltid så att utan en eller ett par insatser hade inte det här börjat rulla mot något bättre.

Här är en "Femklöver" som är den vackraste jag någonsin hållit i min hand.
Tack för att ni finns!
Tack:
Anja Oscarsson - det föds inte en handfull människor på den här jorden som är utrustade med det du har. Dom besitter de värderingar och den människosynen.
Du är den finaste och snällaste människa jag någonsin kommit nära. Jag gråter när jag skriver det här. För jag vet att du fått höra mycket om mig. Min person. Mitt sätt att vara. Inte säkert vackra ord alla gånger.
Men du har alltid gått bredvid mig. Stått bakom mig - no matter what.
Den här gången räddade du - de facto - mitt liv. Det skulle jag kunna skriva en bok om och göra mycket mer kring, men jag nöjer mig med att säga:
Anja Oscarsson - det är din förtjänst när du i framtiden möter en tjej som nyss fullt fem år. En tjej som säkert snart blir "damig" och trotsig. En tjej som säkert kommer att köra på. Det är din förtjänst att den tjejen har kvar sin pappa i livet.
Det är din förtjänst att Saga Kelly Helena Persson har kvar sin pappa i livet.
Arne Persson - du är min far och min stora stöttning. Du har ditt elände med diabetes, cancerprover, blodtryck, prostata och allt annat som sliter på din 77-åriga kropp. Men du är det viktigaste jag har. Jag älskar dig, pappa...
Per Brunberg - du släppte allt du hade på gården när jag och Kelly blev evakuerade efter att min före detta hustru löpt amok. Du gick en hel dag med en tvååring i en tennishall och tittade på gubbar som spelade med träracketar. Jag har aldrig sett dig ledsen, nedstämd eller arg. Du är en person som har de allra finaste egenskaper och jag hoppas att du får ett fortsatt underbart liv. Du har en så vacker syn på livet att allting bara blommar när du öppnar ögonen.
Örjan Nilsson - du har stöttat och hjälpt mig som vore jag din son. Jag är skyldig dig oerhört mycket och ska gottgöra dig. Men jag vill ändå skicka med dig en sak som kanske gör dig lite glad denna torsdag.
Tror att du är med vänner och familj och förgyller Europa, men hoppas du hinner läsa detta:
På väg hem från sjukhuset fick jag gå med packning som om det handlade om en Neal Armstrong-vandring. En svart bil BMW eller Audi flyger förbi i jämnhöjd med Marieberg. Reflexmässig hälsning. Inget mer. Bilen försvinner ner mot sjukhuset. Jag traskar vidare med packningen mot bron som leder ner mot Marieberg. Men efter någon minut hör jag hur bilen kommer tillbaka. Den har vänt och bromsar nu in bakom mig. Rutan vevas ned:
"Fredde", det ser tungt ut det där. Kasta in det där bak. Jag kör dig dit du ska". Orden kommer från handbollsspelaren Jasmin Arifagic. Vi kommer in på handbollen. På framtiden. På HIF Karlskrona. Han säger:
"Fredde, jag har spelat handboll länge. Funderar på att lägga av nu efter den jobbiga säsongen med blindtarmsstrulet och det där. Vi har ju en ettåring också nu och nyligen köpt bostadsrätt. Allt tar sin tid. Men jag ska säga dig en sak:
Örjan Nilsson - han är en helt otrolig människa. Han ger allt för klubben och stöttar mer än jag inte trodde någon enskild person kunde göra. Det är såna idrottsledare som gör att klubbarna överlever, spelarna trivs och publiken gillar laget. Han är guld. Hälsa honom det om du ser honom!"
Sedan hjälper "Jasse" mig ut med två tunga väskor och tre bärkassar och så far han hem - hem till familjen i nyinköpta bostadsrätten på Annebo.
Sista namnet som får min gränslösa kärlek och fulla respekt är...
Ja, du vet vem du är.
Sha Mam - du såg en människa på avdelning 28 den där decemberdagen 2010. En man som brutit ihop under en resa till Hurghada, Egypten, och som fått skjuts till PIVA av vännen och reskamraten Hans Larsson (Tack Hans!)
Till jul är det sju år sedan jag träffade dig.
Du är den skickligaste läkare jag träffat.
Du är den mest godhjärtade och varma person jag någonsin stött på.
Du är den mest rättvisa och raka person jag känner.
Du är väldigt, väldigt mycket.
Jag skulle inte kunna lista allt här och nu.
Jag nöjer mig med att avsluta genom att säga att jag inte varit i livet om inte du funnits. Kelly hade inte blivit till.
Det får räcka så.
Om det händer dig något kommer för alltid något hos mig att vara söndrigt.
Tack för att du finns, Shahram...

Nu är det dags att ta hand om den här dagen - torsdag. En dag med möjligheter att må ännu några grader bättre.
Lev väl.

FREDRIK PERSSON

Annons:

Wednesday 28/06 07:23

Ta med dig kudden när du går

"Stå upp, tag din säng och gå", sade Jesus när han botade sjuka. I landstinget i Blekinges landsting nöjer man sig med att säga till patienter som vårdats färdigt på sjukhuset: Tag din kudde och gå.

Kuddarna som patienterna som vårdas i Blekinge tvätas inte.

Det är av ekonomiska skäl som kuddarna inte hamnar i tvättmaskinen och torktumlaren efter att ha legat på sjukhusens sängar.

Det kostar helt enkelt för mycket att tvätta en kudde. När den sedan också ska transporteras, paketeras, torkas och rengöras grundligt så är det mer eller mindre lönlöst att ge sig i kast med att försöka tvätta kuddarna rena på sjukhusen i Karlskrona och Karlshamn.

Du som har varit inlag någon gång den senaste tiden känner säkert till att de kuddar som finns på sjukhusen fått en ordentlig uppryckning. Det är inga tunna, små, otympliga hopplösa Jysk-kuddar som finns utlagda på bitsarna.

Nej, kuddarna är mjuka, sköna, väl tilltagna i omfång och njutbara att sova på.

Min uppskattning att en kudde med liknande utseende, kvalitet och funktion i en vanlig - låt säga Hemtex-butik - skulle kosta runt 100 kronor styck.

Men någon hundralapp handlar det inte om för Blekinges landsting.

Här ligger kuddarna i fina plastfordral och när de ska till användning skickas de ut till patienterna. När de sedan gjort det de ska så är tiden ute.

Antingen slängs kuddarna eller så följer de med någon patient hem.

I Norrbotten lät man patienter som vårdats färdigt själva avgöra om de ville ta med sig kudden när de lämnade sjukhuset.

Många nappade på den idén.

I Blekinge är det inte lika utbrett att patienter plockar med kuddarna.

Men om det inte sker, så hamnar de inte i Textilias tvättmaskiner.

De hamnar de på Bubbetorps avfallsanläggning. Blir en mjuk del av ett stort sopberg.

En plats som gjord för kuddkrig kanske?

Innan dess så har jag roat mig med att publicera Peter LeMarcs klassiska låt "Ta med dig månen när du går" med ett enda undantag. Månen hr blivit kudden.

Håll till godo!
 

FREDRIK PERSSON
buxx@live.se

Ta Med Dej Kudden När Du Går

Om du tänker gå, och tror att jag förstår,
när du packat allt, ta med dig kudden när du går
Luften hänger blå, altandörrn står och slår,
snart vissnar rosorna, ta med dig kudden när du går

Den har hängt här sen Augusti, varför lämnar du den kvar,
denna gula sak av papper, flinar fånigt utan svar
Minns du hur du sjöng, vår sista fest för två,
i var sin pappershatt, ta med dig kudden när du går

Så nu är festen slut, jag hade hoppats på,
att ha nån och minnas den med, ta med dig kudden när du går
Den har hängt här sen Augusti, varför lämnar du den kvar,
denna gula sak av papper, flinar fånigt utan svar

Jag älskar dig ännu, jag kanske mer än då,
för vad det kan va värt, ta med dig kudden när du går
Ta med dig kudden när du går, ta med dig kudden när du går
Ta med dig kudden när du går, ta med dig kudden när du går

Annons:

Tuesday 27/06 23:02

Sova med fienden

Psykiatriska intensivvårdsavdelning på Blekingesjukhuset i Karlskrona sover inte. Här är nattens mörker en evig källa till nya insatser för att läka sargade, söndriga själar. Får skålen med kvällsmedicin av personalen. Dosen för att klara kampen - kampen att sova med fienden. För det är när du sluter dina ögon, ensam i ditt rum i vårdens kanske mest utsatta hörn som du sätts på prov. Det är då du ska få ihop dina livsviktiga timmar av sömn. Det är då du ska klara av att somna på en överhettad psykavdelning.

fåFSnart 23:00.
Ljudet av dörrar som öppnas och stängs ger ljudkuliss åt korridorerna på psykakuten. Utanför hörs Blekingetrafikens sjukhusshuttle, linje 9. I övrigt minimalt med ljud av trafik utanför de röda tegelväggarna. Hur det ser ut utanför vet jag inte. Spärrade persienner i låsta fönster ger bara grått skimmer i rummet. Imorgon ska förhoppningsvis min förbättringskurva fortsätta. Det känns oerhört skönt att ha fått öppna sig och berätta om densjukdomen som jag bär. Jag är bipolär. Men jag kommer att göra allt för att klara av att hantera sjukdomen. Det blir tufft. Men det ska gå. Nu handlar det om två.saker:
Få igångregelbunden sömn och plocka bort de "vänner" som inte accepterar psykisk sjukdom. Personer som inte tycker att vi dom drabbas av dårni själen inte är lika värdefulla som alla andra
Jag gömmer mig inte längre. Nu hör jag det dom läkarexpertisen anser är tätt.
I mitt fall en serie elstötar. Plattor som sätts fast på min kropp och på flera platser kring huvudet. Därefter pumpas stötar in.i mig. Stötar som gör att jag rycker till, får kramper. Hamnar i viss minnessvikt. Det heter ETC och det har hjälpt mig. ETC tillsammans med Litium ska rädda det här. Jag har lovat min älskade dotter att jag ska vinna den här matchen. Det finns ingen tvekan. Tack för att du tog tid att läsa det här. Ta hand om dig.
Nu ska jag sova med fienden.
God natt...

Annons:

Tuesday 27/06 16:17

Jag är bipolär - en livslång sjukdom

Jag heter Fredrik Persson. Jag är 47 år gammal, Bor i Karlskrona. Ensamstående med en dotter som är fem år. Jag har arbetat 20 år som journalist på Sveriges Radio, skrivit tre böcker - biografierna "En ädel man" (Patrik Rosengren), "Älskad eller hatad" (Anders Broström), "Bakom de kritade linjerna" (Jan Gunnarsson), bloggat och jobbat med olika uppdrag inom pr och media.
Jag ska inte gömma mig längre. Inte placera mig i ett hörn, där skuggan alltid viner. Där lögnen alltid har fotfäste och där skulden alltid gör sig påmind. Jag ska inte gömma mig längre.
Jag heter Fredrik Persson - jag är bipolär.

Bipolär. Eller Manodepressiv som det också sägs om de människor som drabbas av den här sjukdomen.

Det är en sjukdom som försöker vinna över dig. På alla sätt. I alla möjliga sammanhang. Alltid.

Det är en sjukdom som ena stunden kan skänka dig så mycket energi, självförtroende, lust och kraft att du tror dig kunna göra vad som helst, hur som helst, när som helst.

Det är en sjukdom som kan få dig fast i ett mörkt rum. Fastnaglad i sängen bakom ihopfällda persienner. I totalt mörker och ensamhet.

Det är en sjukdom somkan sluta med att du inte längre finns kvar på den här jorden.

Det är en dödlig sjukdom.

Den kan drabba vem som helst och den kan krossa dig fullständigt.

Jag har nu levt med den här sjukdomen sedan jag svimmade i luftrummet ovanför Egypten på väg hem från en semesterresa från Egypten.

Det var den 20 december 2010 och mina sista minnesbilder är de här.

Jag sitter bredvid min bästa vän - före detta fotbollsspelaren Hans Larsson (Mjällby AIF).

Vi har varit på en veckolång resa i Hurghada, Egypten. Hälsat på tennisspelaren/tränaren Jan Gunnarsson.

Nu sitter vi i flygplanet hem och kabinen är full av solbrända, glada, förfriskade svenskar.

Om några timmar ska vi nå snödrivornas Sverige - kalla Malmö och Sturups flygplats.

Jag minns hur flygvärdinnorna bär tomteluvor och hur serveringsvagnen har Grants med tomtesnörning som julerbjudande. I vackert cellofan kan drycken och julstämningen bli din.

Jag känner hur det börjar snurra. Till slut går allt runt, runt.

Nästa minnesbild jag har är från Bleking4esjukhusets intensivvårdsavdelning, PIVA.

Jag hade kraschat i flygplanet och sedan blivit skjutsad av min vän i ilfart till sjukhuset. Till psyket.

Sedan dess - december 2010 har mitt liv varit antingen svart som kol eller vitt som snö.

Som en resa över svår terräng.

Eller som en färd i en "Rollercoaster".

Sjukdomen har medfört en hel del för min del.

Den fanns med i upplösningen av mitt 20-åriga äktenskap med Sveriges Radio.

Den var också en del i min skilsmässa.

DEn har också funnits med i andra sammanhang. Sammanhang som på olika sätt och i olika grad påverkat min framtid negativt.

Men nu - den 27 juni 2017. En tisdag i juni, då vinden kraftigt tar tag i löverveket och solen skänker begränsad sommarvärme.

Det är nu - den 27 juni 2017 . som allting äntlige har nått sin kulmen.

Min nästan sju år långa sjukdomsresa har nått sitt slut.

Jag kommer att få medicinera livet ut. Jag kommer att få vara vaksam och aktsam. Värna min kropp och själ. Men jag kommer att bli fri från de fängsel som burade fast mig i en cell som höll på att sluka mig. Det är från denna cell som jag nu kommer att kunna komma ut. Nå livet igen.

Jag kommer från och med nu att klara av att möta dig och alla andra. Jag kommer inte ha några problem att säga til dig eller till vilken annan person som helst att jag varit svårt psykiskt sjuk. "Ett psykfall".

Det är inte längre ett problem,

Jag är bipolär.

Det finns väldigt många som bär på denna sjukdom. De flesta - som jag gjorde - gömmer sig och skyller ifrån sig. Vill inte fronta skräcken. Vill inte ta emot psykvården. Bill inte ta fighten mot sjukdomen.

Andra går ut öppet och berättar.

Som skådespelaren Jean Claude Van Damme tv-personligheten  Filip Hammar, sångerskan Sinead O´Connors, mediamogulen Arvid Lagercrantz, skådespelaren Mikael Persbrandt.

Det är några som - precis som jag - ena stunden varit så deprimerad att kroppen hållit på att falla samman för att andra stunden vara så upprymd att hela världen är din plats - ditt nöjesfält.

Jag är inte ensam.

Nu vågar jag dessutom skriva in bipolär på mitt cv.

Det spelar liksom ingen roll längre.

Alla frågor, funderingar och annat får sina svar.

Som det gjorde för Mikael Persbrandt.

Han hade engagerats för att sy ihop ett mångmiljonprojekt .- en stor filmsatsning. Miljonärer, företagstoppar, näringslivet och stora delar av etablissemanget hade bestämt sig för att gå in och vara med i projektet.

Mikael Persbrandt skulle sälja in det till de sista rika personerna.

Det skulle ske i Malmö.

Mikael Persbrandt skulle mingla med miljonärerna och sälja in projektet.

Projektledaren var lyrisk. Vilken succé det kommer att bli, tänkte han.

Dagen kom. Den stora dagen. Dagen D.

Klockan var strax efter sju på morgonen i hotellets lobby och frukosten var framdukad.

Malmö höll på att vakna.

Om några timmar skulle en storslagen stasning vara i hamn.

Projektledaren hämtar kaffe i automaten.

Sätter sig med morgontidningarna.

Då ringer telefonen:

"Tjena  - det är Micke här".

"Hallå!", utbrister projektledaren.

"Härligt Micke. Nu är det bara timmar kvar. Vilken grej!

Det är tyst i telefonen.

"Hallå" Micke?"

"Ja, ja, jag är här. Jo, det är så att - det är ähum, det är ingen bra dag. Det blir inget. Jag komer inte. Det är ingen bra dag. Vi får ta det en annan gång.", säger Persbrandt och i det ögonblicket stannar allt för en sekund.

Projektledaren är stum.

"Micke" skämta int emed mig. Sätt dig opå flyget. Bromma-Malmö, några timmar här och sedan är det klart.

Det kommer inget svar. Luren läggs på.

Mikael Persbrandt hade en dag då han inte ville gå upp.

Jag har haft några sådana dagar jag också.

Vi bär båda på sjukdomen - vi är manodepressiva. Vi är bipolära.

Men från och med nu är det ingen hemligjhet längre.

Inte när det gäller mig.

Jag heter Fredrik Persson - jag är bipolär.

Du begär själv hur du vill bemöta mig i fortsättningen.

Ta hand om dig!
FREDRIK PERSSON

Annons:

Tuesday 27/06 15:08

Förälskad

Klockan är några minuter över tio. Det är den sista tisdagen i juni och solen försöker bryta igenom molnflaken som ramar in himlavalvet. I Hoglands park i centrala Karlskrona har handbollsklubben IFK Karlskrona och deras eldsjälar burit bord och markerat platser sedan arla morgonstund. Loppis i parken är ett tisdagsnöje som Karlskronaborna tagit till sig och lärt sig uppskatta. Seriemagasin varvas med porslin, pinnstolar, sparkcyklar, barnvagnar och allsköns bråte. Jag kliver av bussen vid parken. Väljer att gå in en sväng till Kronans köpcentrum. Ett val jag inte ångrar...

Hon har precis öppnat sin butik. Ögonen är så där sällsynt vackra som de bara kan vara på en kvinna som har "det där". Jag vrider in till vänster i butiken. Bort mot den avdelning där herrskor finns.

Efter några minuter känner jag doften av Gucci Premiere. Det sägs att det är den damparfym som säljs bäst i hela världen. Nu är den här. Nära mig.

"Önskar du någon hjälp?", säger hon med en dialekt som låter snarlikt den som talas i det så kallade "gnällbältet".

Det visar sig att hon kommer från Västerås. Att hon är 23 år och med drömmar, tankar och visioner någon annanstans än i Karlskrona.

"Jag vill flytta till Åre. Gillar skidåkning. Action", säger hon och leendet är så briljant vackert.

Jag medger att akidåkning har sin tjusning och håller igång samtalet. Vill förlänga stunden. Stunden med Henne. Med denna vackra tjej som doftar så vackert.

"Vad är du sugen på för skor", utbrister hon.

Jag drar mig bort till avdelningen där en avsomnad tennisstjärna (Björn Borg) krigar med filmande fotbollsaktörer (Glenn Strömberg) och andra kändisar.

Jag vill prova en promenadsko.

Hon agerar blixtsnabbt.

Ser hennes ryggslut och sedan hennes rappa steg bort mot läderskorna.

Där står de uppradade.

"Denna är grymt snygg", säger hon och håller en sko av märket Rieker i sin solbrända hand.

"Vilken storlek"", säger hon i nästa andetag.

Ett par fina skor i storlek 43 kommer fram.

Jag provar dem. Vänder mig mot henne och säger:

"Sköna, visst. De här hade nog varit riktigt snygga på Zlatan Ibrahimovic"

Repliken kommer:

"Jag tycker nog att de är snyggare på dig"...

95 sekunder senare har hon lackerat skorna med skyddsspray, stoppat in ett antal strumpor och lite annat i påsen och 700 kronor lämnar mitt bankkort.

De sister perfekt.

Jag vandrar ut från hennes butik.

Tre timmar senare närjag är på väg till mitt läkarbesök springer jag snabbt  in till henne.

Hon har flera kunder vid kassadisken. Jag böjer mig fram, lutar mig och säger: "Du - skorna är gudomliga".'

Hon tittar upp, ler och skrattar.

Fina skor.

Men det finaste var mötet med tjejen med Gucci Priemere på sin hud.

Tjejen från Västerås.

Tjejen som drömmer om äventyr och skidåkning.

Tjejen som längtar till Åre.

Just  detta nu hoppas jag hon tänker någon hundradels sekund på kunden som köpte Rieker av henne idag, tisdagen den 27 juni.

Det kändes magiskt.

Lite "Ibrahimovic om jag får säga det själv...

Annons:

Monday 26/06 23:40

"Skärp dig! Sluta tyck synd om dig. Du har en dotter som du ska finnas för"

Strax efter 18.30-tiden den här dagen, den sista tisdagen i juni, Jag är på väg att hämta min dotter på hennes förskola. Jag är upprymd, glad, rusande, aktiv och i allra högsta grad forcerande.
Jag känner att kroppen rusar - kastar sig mit något. Jag vet inte vart. Men jag är lvertygad om att det är en slutplats. Det är en plats där mitt måene under snart åtta års tid kommer att ställas på sin spets. Det känns att det kommer att komma svar - beslut och detta föder konsekvenser.

Stöter på en ytlig bekant på stan, Han hejdar mig. Kör rubbet om Kelly och allt det oansvara han anser att jag just nu fösätter min dotter, mig och alla mina nära i genom mitt sätt att vara och agera nu.

"Tänk på din dotter. Skärp dig. Sluta tycka synd om dig".

Ja, det hörde brottaren Michael Ljungberg. De orden ramade in tennisspelaren Ted Gärdestad och nedsättande omdömen cirklade länge omkring den fantastiskt omtyckte skolrktorn, som av kommunledningen indirekt blev ansvarig för att hans elelv 150 mter bort från tegelskolan i en lägenhet precis innan Nellys Café sedan tar vid.

"Tänk på din dotter. Skärp dig. Sluta tycka synd om dig".

Jag fick detta råd denna tisdag av en kvina - Lotta Sahlin (se Facebook).

Hon anser att jag ska knyta skorna, hämta ut mitt inlåsta jeansbälte, hoppa i jeansen, hoppa i skorna och dra på t-shirten. Sedan ska jag gå och möte min dotte.

Jag ska ta mig i kragen, säger Lotta Sahlin.

Jag är ledsen,

Jag skulle behövt fransammannen Eric Cantonas krage  eller kanske Roger Pontares?

Ge det svaret till mig är inte så vackert.

Jag må vara hur önklig, feg, liten, svag och mentalt skör som helst.

Men det rådet var inget bra. Inte alls.

Om Zlatan Ibrahimovic hade fått det rådet efter skadan med Manchester U sp hade nog reaktionen varit kraftfull.

Du kan inte kasta fotogen mot en pyrande eld. Du gör inte dig själv vit genom att  svartar ner andra.

Ikväll på väg till bussen och Blekingesjukhuset sprang jag som alltid förbi den glada tjejen som sitt vid ingången till Wachtmeister.

Hon log så brett. Jag plockade upp ett par hundralappar ur min ficka. Jag sträckte fram dem till henne. Det känns som jag ska försöka göra bra saker det jag har kvar.

För ärligt talat.

Så som jag känner nu och som min sjukdommsbild ser ut så är det nog för långt till min 50-årsdag om ett ich ett halvt år.

Då är nog striden över.

Men jag gar besegrat många under mitt liv.

Ett fd tennisproffs som inte ville stå för åtaganden ang sin själbviografi, flera andra saker har jag varit järnfast med. Nu har jah lovat mig en sak: om jag knuffas bort och får den här livsfarliga #klick# som läkarna varnar för, så ska i alla fall Lotta Sahlins alla argument fslls plstt till marken, Vi fpr se. Nu är det snart 20 yimmar utan som. Det kanske kan vara en bra provng/bra början för dig LOtta Sahlin.

När du sedan har haft den bristande i åtts månader och får tug medicin elbandling och allt annat. Då får vi se om du tycker att det handlar om att tycka synd om sig själv. Lev väl.

Annons:

Sunday 25/06 10:09

Den stora festdagen i Kalmar

Midsommarhelgen är över och den följs varje år traditionsenligt av V75-tävlingar på Kalmar. I eftermiddag drar festen igång och det lär bli många här från länet som tar chansen att nudda vid den här årliga travfesten.

38 miljoner kronor plockar ATG med sig i extra vinstpengar i eftermiddag och ensam vinnare av sju rätt på Kalmar idag kan kompa ut från kobbet imorgon och ta extra semester,

Flera fina hästar kommer också till start och lägg därtill att många etablerade kuskar väljer att arbeta på Kalmar denna söndag, så får du en fin travpresent.

Jag hoppas att det smäller i rätt lopp och att mina tre spikar sitter där.

I så fall kan det bli roligt framåt 18-tiden ikväll.

Lycka till med liret!
FREDRIK PERSSON