Annons:
Tuesday 4 juli

Dunkla rum...

De värsta veckorna i mitt liv.

Försöker hålla tillbaka. Behålla ett lugn som inte finns. Begränsa en förtvivlan som
För två veckor sedan fanns inget av det som nu beskjuter mig.
Ingen fuktig gel som gnids i din pannglob, inga sladdar med elektricitet som skickar iväg dig, inga tunga mediciner, förtvivlade patienter. Ingenting.
Nu finns allt plötsligt i mig.
Någon pausknapp finns inte.
Skrivs ut från den psykiatriska intensivvårdsavdelningen vid lunchtid på måndagen. Klockan åtta morgonen därpå sitter jag mittemot två socialsekreterare som frågar mig om och om igen. Allt med samma mål: få mig att berätta hur jag klarar att ta hand om min dotter Kelly.
Det är två veckor av mitt liv som jag önskade aldrig skulle inträffat.
Fyra elbehandlingar inom en vecka varav den sista skickade mig på en rundtur till vad som troligen är att betrakta som helvetet.
När jag vaknade upp från den fjärde elbehandlingen var jag söndrig och helt borta.
Jag hade inte en aning om vad jag varit med om. Men: det som var betydligt värre: Jag visste inte att jag var pappa. Allt var borta.
Mot den bakgrunden vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när en av socialsekreterarna ifrågasatte hur jag sörjt för min dotter under min sjukdomstid. "Det har ju varit lite ryckigt och osäkert", säger hon.
Jo, det är sant.
Förmodligen har det "varit lite ryckigt och osäkert" på narkosbritsen på operationsavdelningen när elektriciteten skickats in stötvis i min kropp.
Jag säger att jag efter bästa förmåga har försökt hitta en trygg tillvaro för min dotter under de knappa två veckor jag varit inlagd.
Tre familjer har delat på min dotters nätter.
Jag får se den orosanmälan som ligger till grund för mitt besök i det gula tegelhuset. Läser den. Den lämnades in den 30 juni.
Läser igen.
Jag lämnar svar på de frågor som kommer. Efter ett tag säger de sig vara nöjda. De ber att få återkomma och jag ger mig ut i ovissheten igen.
Det finns delar i det här som gör mig beklämd. Men det spelar ingen roll.
Jag har två veckor i mig som jag skulle göra allt för att få operera bort.
Nu går det inte.
Istället är det bara en sak som gäller: kämpa.
Jag hoppas slippa mardrömmarna så småningom. Jag hoppas jag får några dagar med min dotter, där vi hinner omslutas.
Min dotter är fem år. Alla nätter under de fem åren förutom de här elva nätterna då jag varit inlagd, så har jag haft henne hos mig.
Nu ska jag i detalj förklara hur de elva dagarna varit för min dotter.
Det blir inte lätt för under den här tiden visste jag inte att jag någonsin blivit pappa.
ECT-behandlingen söndrade minnet.
Men jag känner att min dotter haft det väldigt väl hos de tre familjer hon delat sin tid mellan och på förskolan har hon varit lika pigg och glad som vanligt.
Imorgon är det onsdag - det kan kanske bli den första dagen sedan jag blev inlagd som inte innehåller samtal från sjukvården eller socialförvaltningen.
Det kan bli så.
FREDRIK PERSSON
buxx@live.se