Annons:
Thursday 29 juni

Tack - ni räddade mitt liv...

Torsdag. 29 juni. 2017. En ny dag är här. Junis sista torsdag. Jag kunde varit en död man nu. Borta. Begravd.
Men jag lever. Tack vare er. Tack - ni räddade mitt liv...

29 juni... 06:27...

Vaken.
Min korg är färdigpackad. Korgen är min framtid från och med nu.
Framtiden är: ett halvdussin tabletter på morgonen och fyra, fem stycken på kvällen. Därefter insomningstabletter (2 stycken) och sömntablett.
Men hur risigt det än kan se ut och hur groteskt sjukt alla medicinerna i korgen kan te sig tillsammans, så är det min livlina. Min räddning. Min framtid. Min enda chans att klara mig. Mitt enda verktyg som kan hjälpa mig att vara en bra far för min femåriga ögonsten.
Jag kommer att tacka alla de människor som under de sju år jag varit svårt sjuk har svarat för akuta räddningsinsatser. Uder de senaste veckorna har det handlat om livsavgörande insatser från några av er. Ni kommer också att få mitt tack personligen.
Men jag behöver så här i stunden  lyfta fram några namn i all hast.
Få lista några av de personer runt omkring mig som på ett eller annat sätt bidragit till det här slutet.
Till den här förbättringen - ljusa öppningen på framtiden.
Namnge några av er som under förra veckan svarade för sådana insatser som gjorde att jag inte förlorade mitt liv. Som genom den hjälpen har sett till att jag inte är borta nu. Att inte Kellys pappa är död. Inte begravds.

Ni är alla - för evigt - mina hjältar.

Tack: Anja Oscarsson Daniel Oscarsson Anders Eriksson Ioannis Karantonis Stratos Kalapotlis Louiza Karagiannidou Stavros Karagiannidou Debbi Karagiannidou Göran Håkansson, Arne Persson Johan Sjögren Baboo Duggal Dragan Cado Anders Broström Björn Skarpsvärd Daniel Brodén Daniel Granqvist Emma Thörnberg Emma Ahlstedt Camilla Håkansson Per Brunberg Örjan Nilsson Anders Björkander Jens Harrysson Kalevi Johan Wilhelmsson Jasmin Arifagic Kristina Rann Niklas Holgersson. Paula Pettersson Carina WirbrandCarina HofflanderAnn-Charlotte VoellmyChrister Och Cecilia FornellPeter AlmgrenPeter KullringPeter AdaktussonPeter ChristensonAnna MahlbergAnna Kihlström FornellAnna IngesdotterAlbin HåkanssonPer-Åke AnderbergPernilla SkånstadHenrik OlssonRebecka GyllinHelena Svensson Inger Nilsson Mikael Nilsson Josip Jakesevic Thomas PerssonThomas Deutgen
Har säkert glömt massvis med underbara människor nu, men ber om överseende. Ni kommer att få känna att ni är en del av mig och mitt liv.

Sedan kommer det tillkomma ytterligare tack till personer som jag inte "ringat in ännu".

Som Taxichauffören som tryckte min hand hårt utanför Blekingesjukhusets intensivvårdsavdelning för en vecka sedan. Lövmarknadsdagen. 22 juni 2017.
På Pivas parkering.
Kramade min hand och sade:
"Hej grabben, du ska inte in hit för att dö. Du går in hit för att överleva. Tro mig: När du öppnat den dörren så får du tillbaka ditt liv. Det är då det börjar för dig. Ditt nya liv /.../."
Sedan kommer här en stor kram till olika vårdteam som lappat och lagat mig på Blekingesjukhuset.
Tack: Operationsavdelningen på Blekingesjukhuset - "Då så Fredrik, då skjuter jag in lite pulver i din arm här. Sen kommer du snart se att min hand blir suddigare och suddigare. Sedan sover du. Då ses vi om en stund. Natti Natti!".

All personal på PIVA och PAKA på Blekingesjukhuset - ni är fantastiska.

Personalen på öppenvården på Blekingesjukhuset Karlskrona.
Avdelning 21. Avdelning 28.

Sedan är det ju alltid så att utan en eller ett par insatser hade inte det här börjat rulla mot något bättre.

Här är en "Femklöver" som är den vackraste jag någonsin hållit i min hand.
Tack för att ni finns!
Tack:
Anja Oscarsson - det föds inte en handfull människor på den här jorden som är utrustade med det du har. Dom besitter de värderingar och den människosynen.
Du är den finaste och snällaste människa jag någonsin kommit nära. Jag gråter när jag skriver det här. För jag vet att du fått höra mycket om mig. Min person. Mitt sätt att vara. Inte säkert vackra ord alla gånger.
Men du har alltid gått bredvid mig. Stått bakom mig - no matter what.
Den här gången räddade du - de facto - mitt liv. Det skulle jag kunna skriva en bok om och göra mycket mer kring, men jag nöjer mig med att säga:
Anja Oscarsson - det är din förtjänst när du i framtiden möter en tjej som nyss fullt fem år. En tjej som säkert snart blir "damig" och trotsig. En tjej som säkert kommer att köra på. Det är din förtjänst att den tjejen har kvar sin pappa i livet.
Det är din förtjänst att Saga Kelly Helena Persson har kvar sin pappa i livet.
Arne Persson - du är min far och min stora stöttning. Du har ditt elände med diabetes, cancerprover, blodtryck, prostata och allt annat som sliter på din 77-åriga kropp. Men du är det viktigaste jag har. Jag älskar dig, pappa...
Per Brunberg - du släppte allt du hade på gården när jag och Kelly blev evakuerade efter att min före detta hustru löpt amok. Du gick en hel dag med en tvååring i en tennishall och tittade på gubbar som spelade med träracketar. Jag har aldrig sett dig ledsen, nedstämd eller arg. Du är en person som har de allra finaste egenskaper och jag hoppas att du får ett fortsatt underbart liv. Du har en så vacker syn på livet att allting bara blommar när du öppnar ögonen.
Örjan Nilsson - du har stöttat och hjälpt mig som vore jag din son. Jag är skyldig dig oerhört mycket och ska gottgöra dig. Men jag vill ändå skicka med dig en sak som kanske gör dig lite glad denna torsdag.
Tror att du är med vänner och familj och förgyller Europa, men hoppas du hinner läsa detta:
På väg hem från sjukhuset fick jag gå med packning som om det handlade om en Neal Armstrong-vandring. En svart bil BMW eller Audi flyger förbi i jämnhöjd med Marieberg. Reflexmässig hälsning. Inget mer. Bilen försvinner ner mot sjukhuset. Jag traskar vidare med packningen mot bron som leder ner mot Marieberg. Men efter någon minut hör jag hur bilen kommer tillbaka. Den har vänt och bromsar nu in bakom mig. Rutan vevas ned:
"Fredde", det ser tungt ut det där. Kasta in det där bak. Jag kör dig dit du ska". Orden kommer från handbollsspelaren Jasmin Arifagic. Vi kommer in på handbollen. På framtiden. På HIF Karlskrona. Han säger:
"Fredde, jag har spelat handboll länge. Funderar på att lägga av nu efter den jobbiga säsongen med blindtarmsstrulet och det där. Vi har ju en ettåring också nu och nyligen köpt bostadsrätt. Allt tar sin tid. Men jag ska säga dig en sak:
Örjan Nilsson - han är en helt otrolig människa. Han ger allt för klubben och stöttar mer än jag inte trodde någon enskild person kunde göra. Det är såna idrottsledare som gör att klubbarna överlever, spelarna trivs och publiken gillar laget. Han är guld. Hälsa honom det om du ser honom!"
Sedan hjälper "Jasse" mig ut med två tunga väskor och tre bärkassar och så far han hem - hem till familjen i nyinköpta bostadsrätten på Annebo.
Sista namnet som får min gränslösa kärlek och fulla respekt är...
Ja, du vet vem du är.
Sha Mam - du såg en människa på avdelning 28 den där decemberdagen 2010. En man som brutit ihop under en resa till Hurghada, Egypten, och som fått skjuts till PIVA av vännen och reskamraten Hans Larsson (Tack Hans!)
Till jul är det sju år sedan jag träffade dig.
Du är den skickligaste läkare jag träffat.
Du är den mest godhjärtade och varma person jag någonsin stött på.
Du är den mest rättvisa och raka person jag känner.
Du är väldigt, väldigt mycket.
Jag skulle inte kunna lista allt här och nu.
Jag nöjer mig med att avsluta genom att säga att jag inte varit i livet om inte du funnits. Kelly hade inte blivit till.
Det får räcka så.
Om det händer dig något kommer för alltid något hos mig att vara söndrigt.
Tack för att du finns, Shahram...

Nu är det dags att ta hand om den här dagen - torsdag. En dag med möjligheter att må ännu några grader bättre.
Lev väl.

FREDRIK PERSSON