Annons:
Wednesday 18 October

Talangens pris

Hur skapar vi miljön som ger våra barn möjligheter att nå så långt de vill inom sin idrott? Är det till en kostnad av drygt en kvarts miljon kronor om året eller på ett helt annat sätt?



De före detta tennisproffsen petar med sina racketar mot sina skor. Ljudet hörs dovt i en tennishall som är fylld av tennisbollar, tennisracketar och drömmar.

"Mina föräldrar skulle inte haft råd". "Inte mina heller".

Det är deras svar på frågan som kommer från reportern på Dagens Nyheter gällande terminsavgifter i deras tennishall.

I den här tennishallen fostras unga talanger från 12-årsålder upp till dess att de blir myndiga och redo för egna beslut.

I konceptet ingår allt.

Mat, husrum, deltagaravgifter, skola, läxhjälp och framförallt: en betydande hög dos av tennis.

300 000:- kostar det att placera sin 12-åriga dotter eller son i denna miljö.

Placera henne eller honom där med en förhoppning om ett framtida liv som tennisspelare.

Ett yrke som knappt 500 herrspelare och lika många damspelare har i nuläget.

Vägen till att bli ett tennisproffs är därmed liten - som att tränga igenom ett knapphål.

Men drömmarna finns där. Förhoppningarna. Framtidsplanerna.

Här i denna tennismiljö i Stockholm arbetar ett 15-tal tränare med de ungdomar som är med i konceptet.

Här finns de allra vackraste talanger, men också spelare som hoppas få en utvecklingskurva uppåt tack vare den här miljön.

Hur många som når slutmålet - att kunna livnära sig på tennis - är oklart.

Tenniskonceptet lever för att blicka framåt. Bortom dagens nivå mot något bättre. Något finare - större. Som på 1980-talet.

Det var på den tiden tennisakademier var ersatta med garageportar och så kallade tennistrainers (en kloss med ett band och så en boll i ett snöre).

Det var på den tiden det fanns svenska förebilder att efterlikna och luta sig mot.

Som Björn Borg, Mats Wilander, Stefan Edberg med flera.

Det var spontaniteten som förädlade talangen och som också fich fram svenska yrkesarbetare inom tennisen.

En mängd svenska spelare - både på herr- och damsidan - kunde arbeta under många år som tennisspelare.

Den här generationen - som ironiskt nog innehåller merparten av tränarkadern i den tennishall i Stockholm som DN besökt - kunde utan ekonomiskt betungande åtaganden slå sig fram i sin dröm. Nå sitt mål inom tennisen.

Nu är det inte så länge.

Jag ser och hör talas om individer som satsar så hårt på sitt barn att det slukar allt annat. Hur man väljer att flytta resten av familjen för att barnet ska kunne utvecklas i en annan tennisklubb.

Det är under de här omständigheterna som talangen ska växa, må bra och utvecklas.

Jag kände själv tyngden som 13-åring när vi åkte till SM i bordtennis och familjen tog in på hotell. Jag kände att det kostade något. Jag kände att jag var tvungen att prestera.

Jag kan tänka mig att samma känslor växer fram hos en del av de barn som nu går i den här tennisakademin eller i andra snarlika projekt.

En årlig avgift och därutöver omkostnader för att åk amed och följa barnet på tävlingar.

Det kan vara hämmande om tankarna hamnar där.

Om tankarna mitt i all fantastisk träningsmiljö , med före detta tennisproffs som instruktörer, snurrar iväg och blir betungande.

Glädjen att slå till en tennisboll i ett snöre på en asfaltsplätt eller hamra sina slag mot en vägg kan i en jämförelse kännas befriande.

Vi kommer att få vänta en handfull år innan vi ser om några av de talanger som nu slussas in i stora ekonomiska satsningar kommer ut som yrkesarbetande tennisspelare.

2017 är inte 1987.

1987 genomsyrades av spontanititet och av förebilder som klistrades på barnrummets väggar.

2017 handlar om något helt annat.

Och den kanske största bristen:

Då vi för 30 år sedan hade mängder av spelare i den absoluta världseliten, så är nu våra svenska förebilder på en helt annan nivå.

Långt från titlar och tonvis av rankingpoäng.

Det är mot den bakgrunden resan fortsätter för de många talanger som finns inom svensk tennis idag.

Och jag kan inte hjälpa det: jag hade önskat att grunden kommit från spontaniteten: slå bollar mot en vägg, skicka iväg en boll i ett snöre eller spela på alla strötimmar som finns i den egna tennisklubben.

Men jag kanske har fel.

Om fem, sex år få vi se om Sverige återigen är bland de stora tennisnationerna.

Och en väg dit kostar ditt barn 300 000 kronor om året...
FREDRIK PERSSON