Annons:
Tuesday 20 juni

What doesn´t kill you...

Jag sitter på ett skenande höghastighetståg och allt jag ber om är att rälsen ska försvinna. Tåget ska krascha. Att allt ska ta slut. Bredvid mig i tågkupén sitter en lockig tjej med keps, ivrigt tummande på en blå barnbiljett - min fyraåriga dotter. Jag har varit där livet slutar. På väg till en plats där allt är över. Tyst. Slut. Förbi. Jag har varit försvinnande nära att avsluta mitt liv. Begå självmord. Fortfarande dagar efter krisens totala kaos är jag omedveten om hur jag fortfarande finns kvar. Men jag vet att jag har några människor att tacka för att jag lever.

"/.../ What doesn't kill you makes you stronger
Stand a little taller
Doesn't mean I'm lonely when I'm alone
What doesn't kill you makes a fighter
Footsteps even lighter /.../"

Det jag nu ska skriva till dig kan uppfattas på en mängd olika saker av dig. Du kan tycka tusen saker - alla lika naturliga. Men det kommer inte hindra mig att skirva det här. Du kan komma att avfärxda mig som en människa med stora psykiska problem - en människa med en utbredd "tycka synd om dig-mentalitet" och svår diagnos.

Du får tycka, tänla och bemöta det här precis som du vill.

Jag tar gärna samtalet med dig och vill du hellre avfärda mig utan konfrontation så är du precis lika välkommen.

Jag är skyldig fem människor de här orden. De här raderna. Den här texten.

Fem människor - en pensionär, en medelålders man, en medelålders kvinna, en snart tonårig kille och en femårig tjej.

Min far, min bror, min bästa vän, min brorson och min dotter.

Fem människor som har drabbats av mig - mitt mående, mitt lidande och min mardrömslika terrorverksamhet.

Det är morgon, det är tidig försommar - juni är här och 2017 väntar på att bli förälskat.

Jag ser operationslampans sken. Min blick är stirrande, min kropp är skakande och mina kinder, panna och övriga huvud baddas in av en slags gel. En röst hörs i ett rum där det råder av flitigt aktivitet av sjukhuspersonal i skyddskläder, munskydd och huvudbonader:

"Hallå Fredrik, det är jag som är din narkosläkare. Det här kommer att gå bra. Du kommer snart att få sömnmedel inskjutet i din  vänstra arm här. Du kommer att se min hand röra sig fram och tillbaka ett tag och sedan kommer du att somna. Du kommer inte att känna någonting och när du vaknar så finns min personal hos dig. Så försök att ta det lugnt. Du får snart en syrgasmask att andas i och sedan sover du."

Jag skakar. Hålls fast av personalen.

Jag sneglar bredvid sängen. En elektronisk apparat - flera sladdar.

Personalen klistrar fast sladdarnas elektroder på mitt huvud.

Jag ligger där som en lika sargad själ som Jach Nicholson i filmen "Gökboet".

Jag kommer att få ström från maskinen, ut i sladdarna och till de de elektroder som klistrats på mitt huvud.

Jag ska få vad man inom den svenska sjukvården kallar ECT.

Elektronisk pulsering direkt in i kroppen - direkt i huvudet.

Det sista jag minns är att jag tänker klart och krasst.

Jag tänker att två saker kan nu ske.

Antingen blir jag för all framtid ett vårdkolli som inte kommer att kunna ta hand om mig själv, min dotter - livet.

Eller så får min femåriga dotter, som lidit oerhört hårt av att inte ha en mor som hört av sig på snart 400 dagar och av att under lång tid haft  en far som varit bräcklig, söndrig och skör, tillbaka sin livskvalitet i form av en fungerande förälder.

Det är detta tankesätt som mitt i allt kaos får mig lugn. Jag ser hur ljusskenet börjar flimra fram och tillbaka och hur hela rummet förvandlas till en gungande plats. Jag somnar.

Det är snart en vecka vecka sedan "insomningen".

Jag minns smaken av ost på den grova smörgåsen och den vita muggen med mjölkblandat kaffe på en orange bricka vid sjukhusbritsen.

Jag minns att jag kände något.

Jag hade vaknat och jag hade vaknat till det underbara som kallas livet, men som jag betraktat som helvetet och önskat mig bort från under nästan sju månaders tid.

På läkarnas fråga om jag haft "suicida tankar", svarade jag att jag önskat mig bort från den mardrömslika plåga som inneburit att min dotter ibland fått hjälpa mig ta på skor, kläder - ge mig mat.

Inte på ett sätt att jag skulle hamna framför ett tåg, skära pulsåderna av mig eller dränka mig i tabletter.

Nej, jag ville inte leva på ett sätt smidigast kan förklaras med orden: jag önskade mig bort.

Jag hoppades att tåget skulle krascha, bussen hamna i bergväggen eller den ögonblickliga döden på ett snarlikt sätt skulle nå mig.

Nu är jag kvar.

Jag klarade mig tack vare en enastående sjukvård och fem människor som alla på sitt sätt hjälpt mig.

Som journalist - med bland annat 20 år på Sveriges Radio - kunde jag vara hänsynslös för att vara först. Nå scoopet.

Hur det kom till eller vilka som skadades på vägen saknade betydelse.

Och det är klart med en så stor självupptagenhet, svag människosyn och moralisk kompass förstår jag om du hellre hade sett mig under jord eller spridd som aska över havet nu.

Hur det egentligen inte skulle vara mer än rätt.

Men det blev inte så.

Jag fick vara kvar.

Det är säkert en av många saker som gnager hos en del.

Men så är det.

Och jag kan inget annat än att leva det liv som jag inget hellre ville försvinna från.

Jag kan bara leva det på ett sätt som gör att jag växer till en trygg individ som - kanske i en framtid - kan vara just den fina, värdefulla medmänniska som jag hade turen att ha omkring mig i mitt livs värsta kris.

Min femklöver - min far, min bror, min brorson, min bästa vännina och min dotter - det är vad jag hade. Tack och lov.

Jag lovar mig själv att aldrig mer hamna där jag låg. Väl medveten om att det löftet går genom stark medicinering, regelbundna läkarkontroller och samtal med psykolog. Det kan också bli aktuellt med fler besök på operationsbordet med elektriska stötar direkt mot hjärnan. Det återstår att se.

Det enda jag vet nu är att min dotter sitter i soffan och ser senaste dvd-filmen av Disneyfavoriten "Frost". Hur hon äter små röda godisbitar från den gula tablettaskan.

Hur hon ser glad, avslappnad och lycklig ut.

Jag hör hur hon säger:

"Pappa, ska du sova fler gånger hos doktorn på sjukhuset?"

Jag tittar på henne, ser det finaste jag någonsin varit i närheten av - säger:

"Nej, Kelly pappa ska inte sova fler gånger på sjukhuset. Du behöver inte vara orolig. Jag kommer aldrig mer att somna bort från dig. Jag älskar dig..."

Det är tisdagen den 20 juni och klockan är några minuter före sex på kvällen.

Och jag har fått den chans som många aldrig får.

Jag får vara kvar här hos dig.

Tack för att du tog dig tid att läsa fram till den här slutpunkten.