Annons:
Tuesday 27 juni

Jag är bipolär - en livslång sjukdom

Jag heter Fredrik Persson. Jag är 47 år gammal, Bor i Karlskrona. Ensamstående med en dotter som är fem år. Jag har arbetat 20 år som journalist på Sveriges Radio, skrivit tre böcker - biografierna "En ädel man" (Patrik Rosengren), "Älskad eller hatad" (Anders Broström), "Bakom de kritade linjerna" (Jan Gunnarsson), bloggat och jobbat med olika uppdrag inom pr och media.
Jag ska inte gömma mig längre. Inte placera mig i ett hörn, där skuggan alltid viner. Där lögnen alltid har fotfäste och där skulden alltid gör sig påmind. Jag ska inte gömma mig längre.
Jag heter Fredrik Persson - jag är bipolär.

Bipolär. Eller Manodepressiv som det också sägs om de människor som drabbas av den här sjukdomen.

Det är en sjukdom som försöker vinna över dig. På alla sätt. I alla möjliga sammanhang. Alltid.

Det är en sjukdom som ena stunden kan skänka dig så mycket energi, självförtroende, lust och kraft att du tror dig kunna göra vad som helst, hur som helst, när som helst.

Det är en sjukdom som kan få dig fast i ett mörkt rum. Fastnaglad i sängen bakom ihopfällda persienner. I totalt mörker och ensamhet.

Det är en sjukdom somkan sluta med att du inte längre finns kvar på den här jorden.

Det är en dödlig sjukdom.

Den kan drabba vem som helst och den kan krossa dig fullständigt.

Jag har nu levt med den här sjukdomen sedan jag svimmade i luftrummet ovanför Egypten på väg hem från en semesterresa från Egypten.

Det var den 20 december 2010 och mina sista minnesbilder är de här.

Jag sitter bredvid min bästa vän - före detta fotbollsspelaren Hans Larsson (Mjällby AIF).

Vi har varit på en veckolång resa i Hurghada, Egypten. Hälsat på tennisspelaren/tränaren Jan Gunnarsson.

Nu sitter vi i flygplanet hem och kabinen är full av solbrända, glada, förfriskade svenskar.

Om några timmar ska vi nå snödrivornas Sverige - kalla Malmö och Sturups flygplats.

Jag minns hur flygvärdinnorna bär tomteluvor och hur serveringsvagnen har Grants med tomtesnörning som julerbjudande. I vackert cellofan kan drycken och julstämningen bli din.

Jag känner hur det börjar snurra. Till slut går allt runt, runt.

Nästa minnesbild jag har är från Bleking4esjukhusets intensivvårdsavdelning, PIVA.

Jag hade kraschat i flygplanet och sedan blivit skjutsad av min vän i ilfart till sjukhuset. Till psyket.

Sedan dess - december 2010 har mitt liv varit antingen svart som kol eller vitt som snö.

Som en resa över svår terräng.

Eller som en färd i en "Rollercoaster".

Sjukdomen har medfört en hel del för min del.

Den fanns med i upplösningen av mitt 20-åriga äktenskap med Sveriges Radio.

Den var också en del i min skilsmässa.

DEn har också funnits med i andra sammanhang. Sammanhang som på olika sätt och i olika grad påverkat min framtid negativt.

Men nu - den 27 juni 2017. En tisdag i juni, då vinden kraftigt tar tag i löverveket och solen skänker begränsad sommarvärme.

Det är nu - den 27 juni 2017 . som allting äntlige har nått sin kulmen.

Min nästan sju år långa sjukdomsresa har nått sitt slut.

Jag kommer att få medicinera livet ut. Jag kommer att få vara vaksam och aktsam. Värna min kropp och själ. Men jag kommer att bli fri från de fängsel som burade fast mig i en cell som höll på att sluka mig. Det är från denna cell som jag nu kommer att kunna komma ut. Nå livet igen.

Jag kommer från och med nu att klara av att möta dig och alla andra. Jag kommer inte ha några problem att säga til dig eller till vilken annan person som helst att jag varit svårt psykiskt sjuk. "Ett psykfall".

Det är inte längre ett problem,

Jag är bipolär.

Det finns väldigt många som bär på denna sjukdom. De flesta - som jag gjorde - gömmer sig och skyller ifrån sig. Vill inte fronta skräcken. Vill inte ta emot psykvården. Bill inte ta fighten mot sjukdomen.

Andra går ut öppet och berättar.

Som skådespelaren Jean Claude Van Damme tv-personligheten  Filip Hammar, sångerskan Sinead O´Connors, mediamogulen Arvid Lagercrantz, skådespelaren Mikael Persbrandt.

Det är några som - precis som jag - ena stunden varit så deprimerad att kroppen hållit på att falla samman för att andra stunden vara så upprymd att hela världen är din plats - ditt nöjesfält.

Jag är inte ensam.

Nu vågar jag dessutom skriva in bipolär på mitt cv.

Det spelar liksom ingen roll längre.

Alla frågor, funderingar och annat får sina svar.

Som det gjorde för Mikael Persbrandt.

Han hade engagerats för att sy ihop ett mångmiljonprojekt .- en stor filmsatsning. Miljonärer, företagstoppar, näringslivet och stora delar av etablissemanget hade bestämt sig för att gå in och vara med i projektet.

Mikael Persbrandt skulle sälja in det till de sista rika personerna.

Det skulle ske i Malmö.

Mikael Persbrandt skulle mingla med miljonärerna och sälja in projektet.

Projektledaren var lyrisk. Vilken succé det kommer att bli, tänkte han.

Dagen kom. Den stora dagen. Dagen D.

Klockan var strax efter sju på morgonen i hotellets lobby och frukosten var framdukad.

Malmö höll på att vakna.

Om några timmar skulle en storslagen stasning vara i hamn.

Projektledaren hämtar kaffe i automaten.

Sätter sig med morgontidningarna.

Då ringer telefonen:

"Tjena  - det är Micke här".

"Hallå!", utbrister projektledaren.

"Härligt Micke. Nu är det bara timmar kvar. Vilken grej!

Det är tyst i telefonen.

"Hallå" Micke?"

"Ja, ja, jag är här. Jo, det är så att - det är ähum, det är ingen bra dag. Det blir inget. Jag komer inte. Det är ingen bra dag. Vi får ta det en annan gång.", säger Persbrandt och i det ögonblicket stannar allt för en sekund.

Projektledaren är stum.

"Micke" skämta int emed mig. Sätt dig opå flyget. Bromma-Malmö, några timmar här och sedan är det klart.

Det kommer inget svar. Luren läggs på.

Mikael Persbrandt hade en dag då han inte ville gå upp.

Jag har haft några sådana dagar jag också.

Vi bär båda på sjukdomen - vi är manodepressiva. Vi är bipolära.

Men från och med nu är det ingen hemligjhet längre.

Inte när det gäller mig.

Jag heter Fredrik Persson - jag är bipolär.

Du begär själv hur du vill bemöta mig i fortsättningen.

Ta hand om dig!
FREDRIK PERSSON