Annons:
Tuesday 4 juli

Mötet med "M"...

Det finns olika möten. Olika sätt att få andra människors syn på saker och ting. Jag hade nyligen ett möte. Mötet med "M"...

Hon flätar sina fingrar runt mina, tittar mig djupt in i ögonen - säger:
"Pappa! Jag visste att det var du som skulle komma till mitt dagis idag och hämta mig. Jag visste det!"
Efter nästan två veckor är återseendet vackert, starkt - så präglat av känslor.
Vi går hand i hand mot bussen. Tillsammans mot en framtid som var så avlägsen för bara en kort stund sedan.
Jag inser att kampen kommer att pågå hela livet. Strider kommer att blossa upp och jag kommer att tvingas slåss mot allt det som utvecklats i mig. Det som höll på att kosta mig livet.
Men jag kommer att kämpa med det finaste jag har för ögonen - min dotter.
Hon är det bästa jag har. Det enda och det finaste. Mest värdefulla.
Jag är medveten om att det kommer att finnas stunder så smärtan och ångesten kommer att borra djupa hål i mig. Beskjuta mig.
Men jag har bestämt mig för att det här är en match som jag aldrig kommer att förlora. Aldrig någonsin.
"Fortsätt din kamp! Du känner inte mig, men jag följer dig. Fortsätt kämpa. Din penna är glödhet. Du hjälper många. Tänk på det. Ge inte upp!"
Orden kommer från en man. Han fångar upp mig i vimlet på krogen "Fox And Anchor". Lägger sina händer på mina axlar, trycker till, spänner ögonen i mig och det han säger berör mig djupt.
Han säger att han läser mig och att han stöttar mig. Han säger att han har många i sin bekantskapskrets som också står bakom. Han berättar att han själv på nära håll haft personer som gått igenom samma smärtsamhet som jag gör. Sett deras lidande. Hjälplöshet. Hopplöshet.
Nu säger han till mig att mina texter hjälper. Läker.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Dånet av trubadurens gitarr hörs i bakgrundet. Det blandas av skrålet från festande människor. Mötet med mannen - med "M" - tar bara någon minut.
Hans ord når mig. Jag blir rörd av det han säger.
Hans händer släpper taget om mina axlar. Han sträcker fram sin högra hand. Trycker min hårt. Sedan en kram och mötet är över.
"Fortsätt kämpa!".
Hans ord följer mig till busshållsplatsen.
Jag inser att bakom varje negativ kommentar, elakhet, så finns det något varmt och ljust. Något som är så mycket bättre.
Det hjälper mig i den här kampen, där jag nu måste försöka förstå vad mina vänner runt omkring mig gått igenom de senaste veckorna.
De som stöttat. De som släppt allt i deras egna liv för att rädda mitt.
Jag måste förstå att deras enorma arbetsinsats har kostat oerhört mycket.
De har gett min dotter all värme och stöd i en tid då hennes pappa var utslagen. Förlorad.
Nu när jag är tillbaka. När jag fått klartecken av sjukvården att jag är redo att möta den här världen igen. Nu är det dags att ta tag i alla de bitarna.
Dags att börja beta av den tacksamhetsskuld som är gigantiskt stor.
Det finns en människa som räddat mig. En människa som kastade sig in i mitt liv - mitt brinnande inferno - och fick mig hel. Det är något jag aldrig kommer att glömma.
Jag kommer att fortsätta kämpa. Slåss för att nästa ögonblick ska bli bättre.
Det är en livslång kamp, men jag har bestämt mig för att ta den.
Jag ska vinna den.
FREDRIK PERSSON
buxx@live.se